tisdag 28 december 2010

Bokrecension: Bra relation

Det är sällan det släpps hundböcker som jag instinktivt känner att jag kommer vilja läsa och sen rekommendera till folk som bara orkar läsa en enda bok. Jag läser mycket hundböcker för egen del och har för det mesta någon invändning mot något i boken som gör att jag inte vill rekommendera den till någon som precis tagit hand om sin första hund. Ofta är det bara något stycke som jag tycker är meningslöst men som i sammanhanget blir kontraproduktivt. När jag hörde om boken Bra relation tyckte jag den lät intressant och det var den också. Men jag har några invändningar trots allt.

Boken bygger på en relationsmodell som författaren kallar TSB-Modellen, där TSB står för Trygghet, Samarbete och Bestämmande. Grunden är att alla tre komponenter, eller roller behövs för en trevlig vardag mellan hund och människa. Tryggheten är en roll som präglas av vänskap och trygghet, där hunden trivs med din närhet och har lätt att slappna av. Trygghetsrollen är också till för att få din hund att lättare komma över situationer som den upplevt som osäkra eller farliga och rollen står samtidigt för en värdegrund i er relation, där du tar ditt ansvar i att vara tydlig i kommunikationen och vad du utsätter hunden för. Rollen ska stärka hundens egen trygghet och självförtroende samtidigt som den gör er relation starkare.
Samarbetsrollen är den som gör det möjligt för er att hitta på grejer ihop. Både du och hunden får ut något riktigt roligt av att samarbeta och ju starkare den här rollen är desto lättare har du att motivera och instruera hunden. Om du arbetat flitigt med er samarbetsroll kommer hunden vilja lyssna på dig och förstå vad du vill att den ska göra, för att den tjänar på det. Det är ju roligt att jobba ihop!
Bestämmanderollen är en sista lösning om er samarbetsroll inte fungerat tillräckligt bra. Hunden kanske struntar i dina samarbetsinviter och vill varken komma, stanna eller lyssna på dig. Tanken med bestämmanderollen är att få hunden att ta in ditt budskap även om den egentligen inte vill det och hejda sig när du säger till den.

Författaren beskriver relationen som något föränderligt och förklarar hur de olika rollerna påverkar varandra. Om man har en stark samarbetsroll och en trygghetsroll som hunden känner sig bekväm med så behöver man sällan använda sig av bestämmanderollen. Och kanske är det här en av de grejer jag hänger upp mig på i boken. Där författaren förvisso beskriver trygghetsrollen och samarbetsrollen som de viktigaste och trevligaste bitarna får jag ändå intrycket av att bestämmanderollen måste finnas där och att den måste bygga på en konflikt. Jag tror att hundarna, under rätt förutsättningar är så pass intresserade av oss och så lättmotiverade att vi inte behöver göra en massa saker mot deras vilja. Jag tycker förstås att vi måste göra det som är bäst för hunden, ibland innebär det att vi gör saker de inte tycker om men oftast innebär det att vi anpassar allt vi kan anpassa efter deras förutsättningar så de kan klara av situationen och bjuda på det beteende vi vill ha. Vi slipper konflikt och kan istället belöna rätt beteende så att hunden lär sig vad vi vill att den ska göra istället för vad vi vill att den inte ska göra. För precis som författaren skriver tar de andra rollerna lite stryk varje gång bestämmanderollen måste användas.
Bestämmanderollen är för mig något som är en nödlösning när man varit klantig och missbedömt avstånd, överskattat sin egna förmåga eller krävt för mycket av sin hund. Om hunden vill fram till en annan hund och börjar dra eller vill äta något smaskigt den hittat på marken och slänger sig över det så är det för att vi inte givit den tillräcklig information tillräckligt tidigt. Vi har brustit i vår planering eller framförhållning och då kan vi inte med någon rätta bli hotfulla mot hunden. Även om boken känns väldigt långt från hårda fysiska bestraffningar, alfarullningar och annat omodernt trams som mycket väl kan tas upp i böcker trots att det är 2010 så finns hotet och tyvärr även bestraffningarna med. Det känns fruktansvärt onödigt och omodernt av en duktig hundtränare som Kenth Svartberg att överhuvudtaget ta upp vattenspruta, koppelryck och koppelkast som verktyg att använda mot sin hund. Även om han skriver en del om nackdelarna med fysisk bestraffning så tycker jag att han legitimerar dem genom att ta upp dem som ”hjälpmedel”. Hundägare är tyvärr väldigt kvicka med att hitta på nya sätt att bestraffa sina hundar och om erkända, ”positiva” och kunniga hundtränare dessutom kallar dem ”hjälpmedel” kommer de bli ännu mer benägna att blanda in bestraffningar i sin träning. Det här känns bara trist och onödigt och gör att jag tvekar över att rekommendera en annars väldigt bra bok till någon. Jag undrar också om författaren menar att det inte går att lära in en hämningssignal med positiv förstärkning.

Boken är trots allt genomtänkt, välarbetad och skriven på ett lätt sätt utan att förenkla för mycket. Den bygger på modern forskning och praktiskt arbete med hundar, något jag tror tilltalar väldigt många. Jag tror att boken skulle kunna vara bra som första bok, men även för de som haft hund hela livet. Den går in på allt från hur vi kan använda belöningar på ett ultimat sätt till tvärtemotinlärning (counter conditioning) och ensamhetsträning. Den går igenom de olika rollerna och hur TSB-modellen ska kunna fungera i vardagen. Om man redan uteslutit bestraffningar ur sin träningsfilosofi eller kan bortse från ett par sidor i boken så kan jag varmt rekommendera den. Du hittar boken på Canis.

Bra Relation är skriven av Kenth Svartberg som under många år tränat hundar, föreläst för och instruerat hundägare. Kenth har även tävlat i agility och lydnad och under åren kammat hem tre SM-guld i lydnad tillsammans med sina hundar. Han har forskat i hundbeteende och har en doktorsgrad i etologi.

lördag 18 december 2010

Resursförsvar och finsmakning i Malmö City

Jag sitter hemma och skriver examensarbetet till min utbildning och letar efter intressanta infallsvinklar och artiklar om Cesar Millan. Ämnet har jag valt för att jag stör mig otroligt mycket på att en mans sätt att arbeta med hundar sänds helt okritiskt och utan direkt motpol över hela världen. Det är oerhört frustrerande att se ett tv-program baserat på en föråldrad hundsyn, energimumbojumbo och träningsmetoder som går ut på att misshandla hundarna så de inte vågar göra något alls. Ännu värre är det att se människor på stan försöka göra som honom och strypa sina hundar, rycka i halsbanden och gå runt och väsa åt djuren de valt att dela sina liv med.

En av anledningarna till att jag startade den här bloggen var faktiskt att jag, när jag insåg hur mycket jag ville ta upp i mitt examensarbete fattade att jag inte skulle hinna med allt. Just nu sitter jag och sammanställer de protokoll jag fört när jag tittat på första säsongen av The Dogwhipper.. jag menar Dogwhisperer. Jag kommer troligtvis fortsätta min granskning även när arbetet är klart och återkommer snart med en ordentlig förklaring till varför jag har såna problem med Cesar Millan. Om du inte kan vänta så får du gärna kommentera här eller skicka mig ett mail på rplushundskola@gmail.com.

Tills dess får jag lov att bjuda på en träningsvideo jag hittade i googlandet och som jag tyckte var bra. Jag har en mattokig hund som, om han får välja helst går till Bergsgatan och letar kebabrester varje promenad. Mellan varven lyckas han hitta något han verkligen vill äta upp och det, i kombination med att jag inte tränat ordentligt riskerar att förstöra den finaste promenad. Det blir tråkigt att gå med en hund som är på matjakt hela tiden och ju fler gånger han hittar mat desto starkare kommer beteendet bli. Jag vill helst inte att han ska äta allt skräp han hittar ute och om han hittar något så vill jag kunna be honom släppa det så jag kan se att det inte är något farligt. När jag, efter ett års boende i hus i skogen flyttade tillbaks till Malmö var jag inte beredd på alla matrester och träningen halkade efter. Videon jag hittade nu gav mig lite nya idéer och jag ska genast ta itu med mitt problem med att han inte alltid vill släppa det han hittat. Problemet är egentligen inte så stort, han släpper det mesta jag ber honom om men med tanke på att han har ett stort resursförsvar när han tuggar på ett ben (han blir tokig om någon kommer för nära) så behöver vi jobba med de här sakerna och jag tänker att det här kan vara ett steg i rätt riktning. Om han tycker att "loss" är en rolig övning kommer det bli betydligt lättare att förebygga resursförsvaret men också arbeta vidare med andra saker. Jag gillade videon av flera anledningar; den är trevlig att se på, metoderna är tydliga och det fungerar uppenbarligen väldigt bra. Långt ifrån kamp på liv och död, flumenergier och förlegat dominanssnack.

Kommentera som sagt gärna om Cesar eller för den delen om filmen, resursförsvar eller annat som dykt upp när du läst den här texten!

tisdag 14 december 2010

Jag älskar att ha fel!

Jag älskar att ha fel. Jag älskar att bli överbevisad om saker jag trodde var omöjliga. I veckan var jag ute och tränade med en god vän och hennes whippet Janne, som råkar vara en av mina projekthundar till utbildningen jag går nu. Janne har lite problem med hundmöten och gör utfall och skäller om de kommer för nära eller överraskar honom. Han kan låsa sig och få panik i hundmöten men när vi tränar så jobbar vi säkert. Vi vill hela tiden kunna planera vårt nästa steg och jobba i ett lugnt tempo för att hundarna ska lära sig lita på situationen och kunna utvecklas.

Dagen till ära hade jag tagit med mig min hund Deus som medtränare, han och Janne har aldrig träffats förut. Deus kommer från en väldigt trist bakgrund och har fått panik i hundmöten, skällt och gjort kraftiga utfall. Att möta andra hundar när han är kopplad har varit det allra svåraste i hans liv men idag är han väldigt mycket tryggare och vi var fast beslutna att allt skulle gå bra. Vi visste inte riktigt hur det skulle gå, vi hade våra förhoppningar men hade sagt att om det inte funkar så bryter vi och gör nåt hundarna tycker är kul innan vi går hem. Vi möttes på en lugn parkeringsplats och började på långt avstånd. När hundarna såg lugnt på varandra klickade vi och belönade dem för att de inte skällde eller spände sig. När de kändes trygga på ett avstånd rörde vi oss närmare varandra men bara så nära att vi visste säkert att de skulle klara av det. Vi gick runt på parkeringen, hundarna letade lite godis och tog in situationen. Allteftersom det gick bra kunde vi gå närmare och till slut ge oss iväg på en promenad i de lugna kvarteren runtomkring. Jag och Deus gick först och Stina och Janne fick närma sig i den takt som Janne klarade av. Det är en härlig känsla när man ser hundarna värdera situationen och komma fram till att de klarar den, lugnt nosa på marken och ta emot godis som en bekräftelse på att de är på rätt spår. Efter en halvtimme gick Janne och Deus sida vid sida, nosade på samma fläckar, snodde varandras godis och Janne tramsade med Stina och ville busa. Hade jag gjort det här för ett år sedan hade jag föreslagit att vi skulle ses någonstans, släppa hundarna och hoppas på det bästa. Deus har alltid funkat mycket bättre lös än i koppel, som så många andra hundar och jag har därför valt den enkla vägen, släppt honom så fort vi ska lära känna en ny hund. Jag har inte vågat mötas i koppel för att jag brytt mig om honom och velat att han ska få positiva hundmöten. Jag har tvekat på att han överhuvudtaget skulle klara att träffa en hund första gången i koppel. Jag har accepterat att han inte klarar det och anpassat hans vardag därefter. Jag älskar att ha fel, att bli motbevisad och tvingas inse att jag har tänkt fel. Våra hundar utvecklas, precis som vi hela tiden och det är viktigt att vi följer med i deras utveckling. Det är så lätt att fastna i mönster, att tänka ”Min hund klarar inte hundmöten”, ”Min hund kan inte va hemma själv” eller vad det nu än må vara, som om detta aldrig skulle kunna förändras. De flesta av oss gör det hela tiden. Jag är expert på det.

För att understryka hur stort det här var för mig, att inse att jag haft fel på en så viktig punkt kommer här ett tidigt nyårslöfte: Från och med idag ska jag aldrig mer se min hund som en problemhund, jag ska aldrig mer begränsa vårt liv med mina vanföreställningar och jag ska se varje svårighet som ett utmärkt och unikt träningstillfälle. Jag ska behålla min insikt i hans begränsningar, vissa saker klarar han inte av -idag- men jag ska göra allt som står i min makt för att se till att han klarar dem imorgon. Eller kanske dagen efter det om jag är lat.

söndag 28 november 2010

Vi behöver ett nytt ord!

Jag har länge funderat över ord och ordens verkliga betydelse och kommit fram till att modern hundträning är den beskrivning av min hundideologi jag gillat bäst. Det är enkelt förklarat det jag tycker att vi sysslar med, vi jobbar med metoder som är vetenskapligt testade och utgår från den nyaste forskningen när det kommer träningsmetoder och vår relation till hundarna. Våra träningsmetoder är effektiva, roliga och schyssta mot hundarna. Men modern hundträning säger inte riktigt allt det här, så när jag hittade ett manifest av Emily Larlham nappade jag direkt. Det var precis det jag ville säga, så nu har jag översatt hennes manifest. Lång läsning, betydligt längre än att med ett ord förklara vad jag menar men väl värt. Det är det här vi sysslar med!

Den här typen av träning som jag skriver om har under åren gått under många namn: ”Mjuka metoder”, ”Positiv träning”, ”Klickerträning”, ”Belöningsträning” och en massa annat. Tyvärr har begreppen blivit så urvattnade och felanvända att det behövs ett nytt ord för att bättre beskriva vilken typ av träning vi förespråkar. Tränare som använder tvång använder ibland en klicker och kallar det klickerträning. Andra kanske använder hotfulla eller smärtsamma träningsmetoder samtidigt som de använder belöning i träningen och kallar sin träning för positiv eller belöningsträning. Ord är förvisso bara ord men de blir ett reellt problem när folk söker hjälp av en hundtränare som arbetar ”positivt” bara för att upptäcka att de rutinmässigt använder våld eller hot i sin träning.

Progressiv Förstärkningsträning innebär:
1) Att träna genom att förstärka önskade beteenden så de upprepas i framtiden och förhindra att oönskade beteenden förstärks.
Ett exempel: Att låta en hund gå framåt med slakt koppel som en belöning för att hunden inte drar och att inte låta hunden nå buskarna om kopplet sträcks (för att se till att beteendet att dra i kopplet aldrig förstärks).

Ett annat exempel:
Om du tränar en hund att hälsa artigt på gäster så belönar du först hunden för att ha alla fyra tassar på marken (att hunden inte hoppar) i uppspelta situationer. Om hunden sen skulle börja hoppa i en situation så tar du bort uppmärksamheten genom att vända dig bort (uppmärksamheten är en förstärkare för att hoppa). Progressiv hundträning arbetar i första hand med att förstärka önskade beteenden eftersom det ger mycket information till hunden. Om du försökt träna hunden genom att enbart vända dig bort varje gång hunden hoppade hade hunden blivit frustrerad. Hunden hade förvisso insett att hoppandet inte gav önskad effekt och hade därför testat ett alternativt beteende som att hoppa högre, skälla, gnälla eller börja bitas snarare än att stå stilla eller sitta ner för att få uppmärksamhet. Genom att belöna hunden för det du vill att den ska göra får den ett trevligt standardbeteende att testa i situationer där det den gör inte fungerar.

Exempel på förstärkare:
Mat, leksaker, uppmärksamhet, människor, andra djur, att springa, att nosa, att simma, att gå ut, att få komma in etc. Viktigt att komma ihåg är att hunden avgör vad som är belöningen, inte tränaren. Det här innebär att om du ger din hund en bit godis för att sitta och sen ber den att sitta igen utan att det händer så har hunden med största sannolikhet inte känt sig belönad. Det är också viktigt att tänka på att belöningen måste vara starkare än störningarna runtomkring. Många belöningar förlorar sitt värde om hunden är mätt eller stressad.

2) Att avbryta och förhindra oönskade beteenden utan fysisk bestraffning eller hot och samtidigt belöna ett alternativt beteende (att träna in ett önskat beteende som ersätter det oönskade).

Ett exempel: Om du vill lära din hund att inte ligga i soffan så tränar du först in vad du vill att hunden ska göra, alltså att lägga sig i sin egen säng. Om hunden sen vill hoppa upp i soffan ändå så avbryter du beteendet och visar vad du vill att den ska göra istället (lägga sig i sin säng). På så vis blir beteendet att hoppa upp i soffan inte förstärkt. Under träningsfasen arbetar du också med att förhindra att beteendet förstärks och tillrättalägger miljön för att minimera risken för att så sker. När du inte är hemma och kan träna hunden sitt alternativa beteende så lägger du helt enkelt upp något i soffan eller stänger dörren för att effektivt hindra hunden från att ligga i soffan. På så vis finns det ingen risk att beteendet förstärks i din frånvaro.
Du kan avbryta en hunds oönskade beteende för att hindra att hunden förstärker det på egen hand utan att använda fysisk bestraffning eller hot. För att lyckas med detta lär du in en signal som för hunden betyder ”sluta med det du gör och se på mig” eller ”sluta med det du gör och kom hit omedelbart”.

Här följer en väldigt grundläggande träningsplan för ett uppmärksamhetsljud som kan användas för att avbryta oönskade beteenden:Först betingar du ljudet du vill att hunden ska lyssna till (kan vara en visselpipa eller ett puss- eller smackljud, något som du är bekväm med att använda). Du gör ditt uppmärksamhetsljud och matar hunden med en bit godis och repeterar detta för att hunden ska reagera reflexmässigt på ljudet. Därefter upprepar du ditt ljud när hunden inte ser på dig och när hunden vrider på huvudet för att se på dig så markerar du det beteendet med ett klick eller genom att säga ”rätt” (eller ett annat ord du trivs med). När du gjort detta ett par gånger kan du börja arbeta med störningar. Ha hunden kopplad så den inte når fram till störningen (som i början kan vara en mindre intressant matbit) -använd ditt uppmärksamhetsljud, markera (klicka/säg rätt) och ge en bit godis när hunden vänder sig till dig efter att ha hört ljudet. Om hunden inte vänder sig till dig blir det inget klick/godis, backa i träningen och lägg den på en nivå där hunden lyckas. Se till att hunden aldrig når fram till störningen och om nödvändigt kan du ta ett steg bort från den för att göra det enklare för hunden att lyckas. Syftet med uppmärksamhetsljudet är att det ska bli en del av hundens muskelminne precis som en bilförare reagerar på grönt ljus (grönt ljus betyder kör!). När ni tränat i många olika situationer och med olika störningar och hunden lyssnar reflexmässigt till ditt uppmärksamhetsljud kan du använda det för att avbryta ett oönskat beteende.
Kom ihåg att om du ignorerar hunden och enbart uppmärksammar den när den gör något oönskat så tränar du in att göra det oönskade beteendet eftersom uppmärksamheten förstärker beteendet. Målet är därför att fokusera på att förstärka ett alternativt beteende samtidigt som du avbryter och förhindrar oönskade beteende.

Exempel: Om din hund hittar på en massa hyss för att få din uppmärksamhet och du tycker det är jobbigt så måste du förstärka hunden när den är lugn och inte gör något särskilt. Så när din hund ligger stilla vid dina fötter går du in och förstärker det beteendet så det blir mer lönsamt än att skälla, bita i gardinerna eller sno dina skor.

3) Att ta hundens känslor och stressnivåer i beaktande.
Tränare som jobbar med Progressiv Förstärkning läser hundens kroppsspråk efter bästa förmåga och är uppmärksamma på tecken på stress och uppvarvning och anpassar träningen utifrån vad hunden klarar av.
Exempel: Att ta undan en hund som uppvisar stresssbeteende i en situation där ett barn jagar hunden eller är för närgången.

4) Att socialisera och miljöträna hunden för att klara av omgivningen på bästa sätt.
Progressiv Förstärkningsträning innebär att man arbetar med låg stress eller ingen stress och lägger miljöträningen på en nivå där hunden kan hantera situationen och ge önskat beteende så vi kan förstärka detta. När hunden är bekväm i en situation kan man därefter gradvis öka svårighetsgraden och se till att hunden hela tiden kan hantera det med målet att få en hund som fungerar väl i alla störningar.
Exempel: Att lära hunden att vara lugn och avslappnad när den blir hanterad eller fasthållen genom att förstärka lugnet. Du kan träna din hund till att tycka om hantering, väldigt förenklat, genom att röra vid hunden och belöna med en godbit. Så länge hunden inte blir stressad av situationen kan du gradvis öka hanteringen. Om hunden skyggar tillbaks eller verkar obekväm så backar du till en nivå där hunden är trygg för att fortsätta förändra hundens association i positiv riktning (klassisk inlärning).

Ett exempel till: Att belöna en hund för att den är lugn och avslappnad i en stressig miljö (bland stimmiga barn eller vid en hårt trafikerad väg etc). För att få ett säkert resultat och en hållbar utveckling så arbetar du först med avstånd till vägen för att, när hunden klarar det och ser bekväm ut gå närmare (eller göra situationen svårare på andra sätt). Om hunden skulle bli för uppspelt eller stressad skulle du behöva gå tillbaks till en nivå där hunden klarar av att erbjuda önskat beteende så du kan förstärka detta.

5) Att använda en markör i träningen, oavsett om det är en klicker, din röst, beröring eller en visuell markör. Eller att i vissa situationer förstärka ett beteende genom att ge belöningen direkt, utan föregående markör. Markören används för att förtydliga för hunden vad vi menar. Det talar om att det hunden gör exakt precis nu kommer att bli belönat.

Exempel: Om en hund sätter sig ner och tränaren klickar när hunden sitter och sen ger hunden en bit godis, eller om tränaren säger ”Bra!” med en trevlig röst när hunden sitter och sen ger hunden en bit godis eller låter den gå ut genom dörren.

Det går även utmärkt att förstärka ett beteende utan att använda en markör. Till exempel kan du ge din hund en bit godis när den tittar på en annan hund för att ändra den känslomässiga reaktionen på den andra hunden (klassisk inlärning). Du kan även förstärka din hund för att den ligger lugnt och vilar genom att försiktigt släppa en godbit mellan tassarna på hunden. Genom att belöna när hunden inte väntar sig att bli belönad belönas lugnet och hunden blir mer benägen att upprepa beteendet i framtiden.

6) Att använda sig av etiska, effektiva och respektfulla träningsmetoder baserade på den senaste forskningen. Eftersom ny forskning kan förändra kunskap och teorier är det viktigt att alltid hålla sig uppdaterad och ta till sig ny forskning med ett öppet sinne och vara beredd att omvärdera om den visar att man haft fel.

Tränare som arbetar med Progressiv Förstärkningsträning har bestämt sig för att följa alla ovanstående kriterier -inte bara i träningssituationer utan 100% av tiden de spenderar med hundarna.

Progressiv Förstärkningsträning innebär inte:
1) Avsiktlig användning av fysisk bestraffning eller hot,
alltså att använda din röst, beröring, kroppsspråk, omgivningen eller hjälpmedel för att skrämma en hund att påbörja, fortsätta eller avsluta ett beteende.

Exempel: Att stirra på hunden, att använda rösten på ett hotfullt sätt, avsiktligt och hotfullt luta sig över den, rycka i kopplet, slå, chocka, spruta vatten, eller kasta koppel på den för att träna bort ett oönskat beteende.

2) Att avsiktligt strunta i en hunds stressnivåer och att ignorera tecken på stress. Det vill säga att medvetet försätta hunden i stressande situationer som den inte kan hantera istället för att utsätta hunden för det stressande i små doser så den hela tiden ligger under sin stressgräns (kan göra medvetna val och hantera situationen).
Exempel: Att tvinga hunden att träffa en främmande människa när hunden tydligt visar tecken på stress och försöker komma ur situationen.

Exempel: Att dra en hund över ett underlag som den är rädd för och därför vägrar gå över istället för att lära hunden att känna sig bekväm, självsäker och lugn på underlaget (genom att belöna hunden för att den väljer att ta steg över golvet tills den är så bekväm och självsäker att den kan gå själv).

3) Att ha själviska eller oetiska mål med din träning alltså att medvetet försätta hunden i risk för fysisk eller psykisk skada för att tillgodose sina egna intressen eller behov.

Att ägna sig åt Progressiv Förstärkningsträning innebär att man aldrig avsiktligt använder sig av de tre ovanstående -inte i träningssituationer och inte i vardagen.

Varför ska man då avstå från fysisk bestraffning och hot?

Anledningen är en rad vetenskapliga och etiska skäl. Om man använder sig av bestraffning och hot riskerar man att framkalla oönskade bieffekter av träningen utöver det uppenbara obehaget och traumat det innebär för en hund att bli bestraffad.

Några av de allvarliga problem som fysisk bestraffning och hot medför:
1) Utan perfekt tajming, hårdhet och upprepning förlorar bestraffningen sin tänkta funktion och blir inget annat än fysisk misshandel.
2) Hunden lär sig att undvika den som bestraffar för att kunna göra det beteende som bestraffas i fred.
3) Bestraffningar kan relativt lätt skapa livslånga, känslomässiga trauman.
4) Bestraffningar ökar produktionen av stresshormoner och kan leda till upphetsning och aggressiva beteenden.
5) Hunden vänjer sig vid bestraffningen, vilket gör att bestraffningen måste bli tuffare och tuffare hela tiden för att ha någon effekt på en hund som lärt sig uthärda.
6) Det går inte att ändra en hunds grundläggande känslomässiga inställning till att tycka om barn, främmande människor eller hundar (eller något överhuvudtaget) genom att använda bestraffning. Det enda man kan göra är att trycka ner det oönskade beteendet, känslan är dock fortfarande (i bästa fall) densamma men troligtvis sämre än innan bestraffningen.
7) Hot och bestraffning kan göra att hundarna inte vågar visa hotsignaler utan går direkt till att bita om de blir trängda/obekväma i en situation.
8) Hundar som tränas med bestraffning känner sig ofta fångna av sina ägare eftersom de riskerar att bestraffas om de tex lämnar ett ”sitt kvar” eller avviker från ägarens sida (för att komma undan ett påträngande barn tex). Hundar som inte känner att de kan fly undan jobbiga situationer kommer bita istället för att gå undan.
9) En bestraffning som syftar till att minska ett beteende kan i själva verket få beteendet att öka i intensitet eftersom bestraffningen innebär att man ger hunden uppmärksamhet.
10) Bestraffningar gör att ägarens närvaro blir mindre belönande för hunden. Om du bestraffar din hund blir det svårare och svårare att överträffa andra belöningar i omgivningen. Din hund kommer föredra störningarna i omgivningen framför dig eftersom den mer och mer ser dig som en bestraffning snarare än en belöning.
11) Hundar som tränats med bestraffning och hot erbjuder inte gärna beteenden frivilligt vilket gör det betydligt svårare att lära in komplexa beteenden.
12) Tränare som använder bestraffning och hot kommer bestraffa oftare och oftare eftersom bestraffning är förstärkande för den som bestraffar (Bestraffningen leder ofta till ett snabbt men tillfälligt resultat -Att slå hunden fick den att sluta skälla så tränaren kommer med stor sannolikhet upprepa beteendet, att slå hunden igen). Med andra ord påverkar hot och bestraffningar ägarnas beteenden i stor utsträckning vilket leder till en ond cirkel.

Sammanfattningsvis är Progressiv Förstärkningsträning ingen ”låt gå-träning”. Den kräver att alla hundens beteende möts av konsekvenser, att tränaren ser hunden och vad den behöver för att utvecklas. Tränaren tar rollen som godhjärtad ledare/guide och hjälper hunden klara av livet på bästa sätt. Grunden i träningen är de etiska och vetenskapsbaserade metoder som presenterats i manifestet.

Läs mer om Emilys hundträning och se hennes fantastiska videos på Dogmantics.com.

fredag 22 oktober 2010

Äntligen nåt bra på TV!

Jag sitter här och analyserar Cesar Millans träningsmetoder för mitt fördjupningsarbete till skolan. Projektet går ut på att se vilken analys han har av problemet, vad han gör, hur hunden reagerar och vilka andra sätt man kunnat lösa problemen på. Arbetet växer hela tiden och jag börjar inse att jag kommer få fortsätta med det även efter uppgiften är klar. Det är oerhört lärorikt men deppigt på samma gång att se hundarna förvandlas från livliga och många gånger glada hundar med problembeteenden till levande döda med problembeteenden. Jag har länge irriterat mig på att det bara är samma typ av hundträning som visas på TV. Det är dominans, straff, korrigeringar och ryck i kopplet och jag tycker det är så tråkigt att det är så många människor som ser på eländet. Och när det är det enda som visas så har de inte mycket att välja mellan. Även om väldigt många människor tränar med trevliga metoder så ser man än mer ofta folk som rycker i kopplet och leker Cesar Millan utan att egentligen ha en aning om vad de gör. Så även om de gjort som Cesar Millan sagt åt dem att inte göra hemma (att ett hundträningsprogram har varningstexter säger en hel del...) så hade det varit illa, nu är det mest tragiskt att se folk som gör saker de varken vill -eller kan göra mot sina hundar.

Därför är det så enormt glädjande att se någon på TV som faktiskt inte misshandlar hundarna. Vet inte vad det är för TV-show, men Grisha Stewart är duktig och verkar väldigt sympatisk!

Eftersom jag inte lärt mig hur man bäddar in film får ni nöja er med en direktlänk

onsdag 20 oktober 2010

Inlärningspsykologi i vardagen

I mitt förra inlägg förklarade jag hur Beteendets fyra konsekvenser fungerar, hur resultatet av en handling kan antingen öka eller minska ett beteende. Det är en viktig del av hur hundar lär sig (jag ska även skriva mer om bland annat associationer senare) och det är grundläggande att känna till hur det fungerar för att kunna se vilka konsekvenser ens agerande kommer att få. Det är först då man kan planera sin träning för att få saker att gå som man vill. Om du inte redan tänker i de här banorna så testa en vecka, eller en dag och se vad sakerna du gör slentrianmässigt egentligen har för följder. För tyvärr är det väldigt vanligt att vi gör saker utan att ha funderat över vad konsekvenserna blir.

Jag försöker göra det till en vana att alltid rannsaka mig själv -innan- jag gör någonting. Med de fyra konsekvenserna i bakhuvudet tänker jag över:
  1. Vad är det jag vill göra -vill jag minska eller förstärka beteendet (det hunden gör just nu)?
  2. Hur uppfattar hunden situationen och mitt agerande?
  3. Påverkar mitt agerande några andra beteenden än just det beteende som jag vill påverka?

Vi har alla chanser i världen att påverka en hunds beteende om vi bara jobbar med rätt metoder under rätt förutsättningar. Vi kan förstärka de beteenden vi vill ska upprepas och vi kan släcka ut eller straffa (läs förra inlägget för en förklaring av ordet straff, jag förespråkar aldrig att jobba med bestraffning) de beteenden vi inte vill ska fortsätta. Oavsett om vi tränar lydnad med vår hund, arbetar för att komma till rätta med någon beteendeproblematik eller vill uppfostra arbetskamraterna är det värt att planera innan vi gör något alls. Om vi vet -vad- vi vill göra innan vi gör det har vi kommit en bra bit på vägen.

Hunden lär sig inte bara när vi vill att den ska lära sig utan den lär sig hela tiden oavsett om vi tänker att vi tränar eller ej. Den lär sig av alla konsekvenser som handlandet får. Belöningen kan vara så oerhört mycket mer än torra leversnittar och straffet är inte alltid ett fysiskt straff. Om du inte vill att hunden ska dra i kopplet -följ då inte med för då har det beteendet (att dra i kopplet) blivit förstärkt, hunden har ju kommit dit den vill. Om du inte vill att hunden ska hoppa på dig så belöna bara när hunden har alla tassar på marken -då förstärker du det beteendet (att ha fyra tassar på marken). Vill du att hunden ska komma när du ropar så måste du fortsätta belöna när hunden kommer till dig annars kommer beteendet att släckas ut. Om du kommer fram till att du gör något som motverkar ditt syfte så sluta omedelbart att göra det du gör. Ju tidigare du ändrar dina vanor och börjar göra rätt desto snabbare kommer hundens beteende att förändras i den riktning som du egentligen vill. Om du inte kan komma på varför du gör en viss sak -gör den inte. Tänk istället mer på vad du kan göra i en situation för att påverka hunden att göra som du vill. Fundera ut vad du vill att hunden ska göra -och belöna varje steg den tar i rätt riktning.

Som jag skrev i förra inlägget så är det inte det som vi belönar med som är belöningen för hunden utan det som hunden ser som belöning. Om hunden vill fram och nosa på en jätteintressant fläck och vi försöker belöna den med en trist hundgodis så kommer hunden sannolikt känna sig bestraffad för att den inte får utforska den spännande fläcken. Här har vi ett perfekt belöningstillfälle där vi kan belöna hunden med något den verkligen uppskattar. Låt hunden gå och lukta när den gör som vi vill så kommer det vi tränar få en bra förstärkare.

Det är också värt att fundera extra på -vad- vi vill träna i en specifik situation. Ibland vill vi fokusera på ögonkontakten, ibland på hundens placering och ibland kanske att hunden reagerar snabbt på det vi ber den om. Genom att dela upp det moment vi vill träna i olika bitar kan vi fokusera på det som är viktigast för stunden. Vi kan sen välja ut de andra delarna och träna på dem för att sen kunna få ihop helheten. Om vi bara belönar utan att tänka på vad vi gör så kan vi få en hund som tar ögonkontakt och hoppar upp på samma gång. På liknande sätt fungerar det givetvis om vi straffar hunden i en situation -det är ofta så att man straffar hunden i hela sammanhanget. Om man rycker i kopplet för att en hund ska sluta stirra på en annan hund (det ser man ju tyvärr väldigt ofta) så kan man mycket väl straffa den för att den går vid ens sida och för att den är tyst när den ser en annan hund på samma gång. Man ska med andra ord vara medveten om att både straff och förstärkning kan påverka flera av hundens beteenden på samma gång även om den som håller i kopplet försöker förändra ett specifikt beteende. Det gäller med andra ord att ha en bra tajming och vara snabb med att belöna hunden när man tränar. Det är så man kommer framåt i träningen.

Testa gärna det här en dag eller en vecka -fundera över sakerna du gör i tränings- och vardagssituationer och vad de har för påverkan på hundens beteende. Jag tror att mycket av framgången ligger just här i, att förstå hur de saker vi gör påverkar beteenden i det långa loppet. Om vi lär oss att kritiskt granska de saker vi håller på med för att se om vi ska göra dem eller låta bli tror jag att mycket är vunnet. Innan du gör någonting så ställ dig frågan: Kommer det här att öka eller minska beteendet jag försöker förändra, och kan jag göra det bättre på något annat sätt? Kontraproduktiva och meningslösa träningsmetoder hör inte hemma i modern hundträning. Ta en rent vetenskaplig approach för en dag, jag lovar det kommer lära dig något viktigt.

lördag 16 oktober 2010

Livsviktig läsning: Beteendets fyra konsekvenser

Operant inlärning, alltså att man testar sig fram för att se vad som händer i olika situationer är en av vägarna som hundar lär sig på och som mycket av den moderna hundträningen bygger på. Ett beteende ökar i frekvens eller upphör beroende på vilka konsekvenser det får. Ett beteende som leder till något bra (för den som utför beteendet) ökar och ett beteende som leder till något dåligt minskar. För att kunna träna så rättvist och effektivt som möjligt är det viktigt att man förstår det som kallas Beteendets fyra konsekvenser. Här kommer en snabb genomgång av vilka de är och hur de fungerar.

Jag har tidigare presenterat R+ som är en av de fyra konsekvenserna som hundar (och alla andra djur) lär sig utifrån. Nu tänkte jag även presentera de övriga tre och ge exempel på hur de används i hundträning. Vi tar allt från början för det är lite knepigt att hålla rätt på alla R, P, plus och minus. Till att börja med vill jag att du helt glömmer alla värderingar du kan ha på ord som positiv, negativ, förstärkning och straff. Tills jag förklarat klart får du försöka tänka bort all laddning som orden har och se dem som nya ord utan innebörd.

Beteendets fyra konsekvenser är:
  1. Något positivt kan börja eller bli presenterat (R+)
  2. Något positivt kan upphöra eller tas bort (P-)
  3. Något negativt kan börja eller bli presenterat (P+)
  4. Något negativt kan upphöra eller tas bort (R-)
Positiv förstärkning (R+) innebär att någonting som hunden vill ha läggs till. Detta kommer att göra att beteendet belönas och alltså ökar eftersom hunden vill att det eftersträvansvärda ska hända igen. Exempel: Hunden kommer till oss när vi ropar och får nåt smaskigt godis eller en rolig lekstund vilket gör att hunden kommer vilja komma till oss oftare. Hunden tar ögonkontakt och får hoppa ur bilen. Vi klickar och belönar hunden när den gör något vi tycker om. Hunden drar i kopplet och kommer dit den vill. Hunden springer efter en kanin och hinner ikapp den.

Negativt straff (P-) innebär att någonting som hunden vill ha tas bort. Detta kommer att göra att beteendet kommer minska i frekvens eftersom beteendet innebär att någonting hunden vill ha försvinner. Exempel: Hunden hoppar på dig, du vänder ryggen till. Hunden drar i kopplet och du stannar. Du kopplar hunden när den kommer på inkallning (och det roliga buset stoppas).

Positivt straff (P+) innebär att någonting som hunden inte vill ha läggs till. Detta kommer att göra att beteendet minskar eftersom hunden vill undvika att bestraffningen händer igen. Exempel: Hunden hoppar upp och sätter tassen på en varm platta. Hunden drar i kopplet och föraren rycker i kopplet. Hunden skäller på en katt och matte sprutar den i ansiktet med en blomspruta.

Negativ förstärkning (R-) innebär att någonting hunden inte vill ha tas bort. Obehaget försvinner när rätt beteende utförs vilket gör det till ett lönsamt beteende som alltså kommer att öka. Exempel: Gå fint-selen slutar skava när hunden inte drar. Man vrider om hundens öra och när hunden tar apporten i sin mun släpper man taget, så kallad ”tvångsapportering” (det är för mig ett stort mysterium att någon ens kommit på idén men det förekommer tyvärr!).

Så, med andra ord ligger det inga etiska värderingar i orden positiv och negativ. De talar bara om ifall man lägger till eller tar bort något för att påverka ett beteende. Positiv innebär inte automatiskt att man är schysst mot hunden eftersom positiv bestraffning kan innebära att man slår hunden i huvudet med en stekpanna. Negativ bestraffning låter ju fruktansvärt elakt men det kan innebära att man vänder ryggen åt en hoppig hund eller kopplar en hund som leker för stimmigt med de andra hundarna i parken. Orden förstärkning och straff ska heller inte betraktas med etikbrillorna på, de är enbart beskrivningar på om beteendet ökar eller minskar i frekvens. Ett beteende som förstärks kommer att öka och ett beteende som straffas kommer att minska i frekvens. Det kan inte heller sägas för många gånger att det är individens upplevelse som är relevant, inte vad vi kallar det eller hur vi uppfattar det. Om hunden känt sig belönad så kommer beteendet att öka, har den känt sig bestraffad så kommer den inte göra om det lika ofta.

Hur påverkar då de olika träningsmetoderna hunden och varför har jag valt att kalla bloggen R+ Hundskola istället för R+, R-, P+, P- Hundskola?
Den största anledningen till att jag valt att bygga min hundträning på positiv förstärkning är etiken. Jag har hund och tränar hundar för att jag tycker det är roligt och för att jag bryr mig om hundarna. Om de inte tycker det är roligt och mår bra så kan det lika gärna va. Alltså är det uteslutet att använda mig av positiv bestraffning (P+ är ute ur leken med andra ord). Även om det är den huvudsakliga anledningen så är jag inte bara emot positiv bestraffning av etiska skäl. Positiv bestraffning är så fruktansvärt kontraproduktivt om man vill ha en bra kontakt och en välmående och välbalanserad hund. Detta ska jag skriva om i ett senare inlägg för det är värt mer uppmärksamhet än det får insprängt i det här inlägget. Nu ska jag skriva om P- och R-. Negativ förstärkning (R-) innebär att man måste använda sig av ett obehag som hunden vill slippa undan och i och med att jag inte vill jobba med obehag, hot och våld när jag tränar hundar så är även R- uteslutet. Sist kvar blir P-, det negativa straffet som ju låter helt fruktansvärt men kanske bara innebär att man vänder ryggen till om hunden är hoppig eller stannar när hunden drar på promenad.

Jag använder negativt straff i min träning men jag försöker minimera det så mycket jag kan för det finns bättre sätt att jobba. Negativt straff är oftast ingen hållbar väg att jobba i längden och det händer framförallt när man själv planerat träningen för dåligt. Ett negativt straff riskerar att skapa frustration i hunden eftersom det inte talar om vad vi vill att hunden -ska- göra utan enbart vad vi inte vill att den ska göra. Om den då inte lärt sig vad vi vill att den ska göra eller väldigt snabbt kan lista ut det kommer den med största sannolikhet att testa samma beteende igen fast intensivare. Om en hund är hoppig försöker jag alltså att alltid belöna den när den inte hoppar för att ge den ett beteende som är lönsamt och som den vet är uppskattat. Om den väl börjar hoppa för att jag tabbat mig och försatt den i en för svår situation (tränat för länge så den tappat fokus, den kanske är stressad eller så är det för mycket störningar) kan jag använda negativt straff för att ta bort belöningen när den hoppar så att detta beteende inte förstärks ytterligare. Om en hund drar på promenad kan jag använda negativt straff (stanna och ta bort möjligheten att dra) för att sedan ge den information om vad den ska göra istället -komma med mig så jag kan belöna ”rätt” beteende. Den positiva förstärkningen har med andra ord en väldigt central roll i den hundträning jag förespråkar. Dels för att den är schysstast mot hunden men minst lika mycket för att den är effektiv och ger väldigt mycket information. Genom att belöna precis det beteende man vill ha slipper man hålla på och straffa hunden och det måste ju vara alla mattars och hussars mål.

Utöver de fyra konsekvenserna finns även Utsläckning vilket innebär att ett tidigare belönat beteende upphör att belönas. Detta är högst aktuellt i all hundträning och används medvetet och omedvetet av de allra flesta som har hund. Exempel: Hunden tigger vid matbordet för att den har fått en smakbit men en dag bestämmer du dig för att sluta ge den mat när den tigger. Hunden får ingenting för sina ansträngningar och beteendet kommer att avta. Ett annat klassiskt exempel är när du kallar in hunden för femtionde gången och den kommer utan att få en rättvis belöning. Beteendet=inkallningen kommer att släckas ut. Utsläckning spelar en stor roll i klickerträning där de beteenden som är önskvärda försärks (R+) och de oönskade ignoreras (släcks ut). På så vis kan både hund och förare fokusera på det som faktiskt blir rätt istället för att hänga upp sig på de beteenden som just för tillfället inte är önskvärda. Detta skapar en trevlig kommunikation och ett samarbete som är helt ovärderligt när man jobbar med en hund.

Så sammanfattningsvis, när du tränar eller bara umgås med en hund så kom ihåg att hundar alltid gör rätt, dvs de gör det som de tjänar på. Det är just därför vi har en så fantastisk möjlighet att lära dem precis vad vi vill, vi måste bara hitta rätt motivation och sätt att belöna dem så de förstår att det vi vill att de ska göra är rätt.

måndag 4 oktober 2010

En stor hund i en liten kropp

I helgen träffade jag en av mina projekthundar för utbildningen jag går. Vi ska träna med två hundar, två hundar med ägare och hålla två hela kurser för att få en bred erfarenhet och lära oss hur det är att jobba med olika hundar/människor. Min första projekthund är syrrans golden retriever Aleija och även om det skiljer sig lite från att träna med Deus så var Projekthund 2 något helt nytt. Jag tränade med en chihuahuavalp och det var en väldigt lärorik timme!

Juku: Det märks att matte är fotograf

Foto: Irika
Jag har länge velat jobba med en liten hund för att jag inbillat mig att det skulle vara svårt att få allting rätt. Det var det också. Juku var mycket snabbare med sina rörelser än jag är van vid och det satte klickerskillsen och planeringen på prov. Hon gjorde allt och inget på en gång och att försöka fånga just den sak man ville träna var lite knepigt. Vi tränade ögonkontaktsövningar och när hon koncentrerade sig och försökte fatta vad jag väntade på körde hon igenom hela beteenderepertoaren för att se vad hon skulle göra. För en så här aktiv och livlig hund kan det många gånger vara svårt att fatta att vi -bara- vill att de ska titta på oss. Men hon fattade rätt snabbt och när jag väl klickat rätt några gånger tog hon ögonkontakt allt oftare. Hon stod still väldigt sällan, istället trampade hon ivrigt runt och hoppade upp på mitt ben hela tiden så jag klickade så fort hon hade alla fyra tassar på marken för att hon skulle komma ner på jorden. Vi tränade på lite olika saker idag och utöver ögonkontakten och lite passivitetsträning började vi lägga grunden för inkallningen vilket hon tyckte var jätteroligt! Det är fantastiskt att se en hund komma springande emot en med ögon som lyser av glädje och tycker att det är det roligaste på jorden. En säker inkallning och att hunden inte ska dra i kopplet verkar vara två av de största önskningarna hos människor som har hund men ändå är det de saker som folk verkar träna minst frekvent. Inkallningen kan mycket väl tränas ordentligt i början men det är ett moment som ofta börjar släckas ut (dvs inte belönas och därför minska i intensitet/frekvens) väldigt fort. Hundarna tröttnar på att komma till en tråkig husse/matte och tycker givetvis det är mycket roligare att hänga med hundkompisarna, leta mat eller jaga djur i skogen. Mer om detta i framtiden, när jag ska börja jobba på nytt med min egen hunds inkallning. Han kommer bra när jag ropar och går aldrig mer än ett par meter bort om han är lös. Men vi har inte tränat ordentligt med störningar och det är vinterns stora uppgift, en inkallning som är iaf närmare 100% och som verkligen funkar oavsett vad. Det blir en rolig utmaning!

Juku var inte riktigt bekväm med att bli fasthållen i halsbandet, vilket är rätt vanligt även om få verkar lägga märke till det hos sina hundar. Det är dock en väldigt viktig sak att kunna så man inte får en hund som kommer på inkallning men direkt springer iväg igen. Då blir det väldigt svårt att kommunicera och få en säker inkallning. Vi körde därför "Fångad-leken" en stund och vande henne vid beröringen. Eftersom hon reagerade på en närmande hand med att backa så började vi väldigt lätt. Jag klickade och belönade för att hon stod still när handen närmade sig, lite till en början för att ganska snabbt kunna sträcka mig fram och ta i halsbandet. Sen väntade jag med att belöna lite längre och lite längre tills hon började tycka det var helt ok att jag höll i hennes halsband, klappade och kopplade henne. Vi hade ändrat associationen så hon tyckte det var trevligt att jag tog i halsbandet och vi hade ändrat beteendet så hon stod still istället för att backa eller springa iväg. Det är det här som är så fantastiskt med klickerträning, man jobbar på flera plan samtidigt istället för att bara rikta in sig på symptomen. Hunden tycker det är roligt och det är förstärkande för den som tränar hunden att dels se träningen gå framåt men också att se hunden utvecklas och faktiskt fatta egna beslut utan något tvång!

onsdag 29 september 2010

Varför? -DÄRFÖR!

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats kring fördelarna med att arbeta med positiv förstärkning men jag inser att ingen skulle läsa det så det blir till att fatta sig så kort som det är möjligt. Jag försökte sammanfatta mina tankar om positiv hundträning med ett ord men det blev tre. Det är trevligt, det är tydligt och det fungerar.

Jag har tänkt väldigt mycket på hundar och vår relation till dem. För mig och de allra flesta är det helt självklart att huvudsyftet med att ha hund är att det är roligt och att glädjen ska vara delad. Det känns helt naturligt att relationen ska bygga på respekt, tillit och samarbete. Om man inte har kul med sin hund och om inte hunden har kul så förstår jag inte meningen med att ha hund överhuvudtaget, då kan man samla frimärken eller nåt. Glädjen och relationen är ju själva anledningen till att man har en hund från första början!

Jag kan inte begripa hur folk kan vilja ha hund om de tror att de måste bestraffa hunden, då försvinner ju allt det roliga. Och det märks, man ser på så många människor att de inte trivs med sättet de behandlar sina hundar på. Guess what -det behöver inte vara så! Det finns hur många anledningar som helst till att arbeta uteslutande positivt och jag tänkte nämna ett par av dem.

Till att börja med så är det trevligt. Det är roligare att ge någon beröm än att klaga på dem och givetvis är det roligare att få beröm än en utskällning, för att inte tala om hur mycket bättre det är att få godis än att få stryk. Det här förhållningssättet lägger grunden för en fin relation, hunden gillar dig -du gillar hunden. Du ser det som är bra i hundens beteende och förstärker det. Det som är problematiskt eller oönskat jobbar du förebyggande med. Genom att förändra hundens beteende och arbeta förebyggande slipper du hålla på och korrigera hunden när den gör något du inte vill. Det går utmärkt att arbeta med enbart positiva metoder oavsett vad du har för hund.

Deus tycker det är roligt att gå fot.
Positiv förstärkning är tydligt. Det ger information till hunden om vad du vill att den ska göra jämfört med en korrigering som i bästa fall talar om vilken en av sakerna du inte vill att hunden ska göra är. I bästa fall förstår hunden att det är just det beteendet du syftar på som den ska sluta med. Men det kan lika gärna bli så att hunden tror att den inte ska vara på en viss plats, att den inte ska gå bredvid dig eller att det är något annat som den ska sluta med. Korrigeringar begränsar hundens handlingsutrymme och krymper hundens värld. En korrigering ger ingen som helst information om vad du vill att hunden ska göra så du får i princip korrigera bort alla fel du kan hitta för att hunden ska göra det moment du vill. För att ge ett exempel och göra saken ännu tydligare: Vi väljer att belöna de 10% som hunden gör rätt istället för att bestraffa de 90% som hunden gör fel. Hunden förstår detta mycket tydligt och det beteende som belönats kommer upprepas, det som inte belönats kommer släckas ut.

En annan fördel är att positiv förstärkning är betydligt säkrare och även om du är en kass tränare så kan det inte bli lika mycket katastrof som om du hade valt att korrigera/bestraffa hunden. För om man ger sig in i korrigerings-/bestraffningsträsket så är det väldigt mycket som kan gå fel (mer om detta i ett senare inlägg!). Till att börja med är det väldigt svårt att bestraffa bort ett oönskat beteende. Bestraffningen måste komma oerhört precist och måste vara så hård direkt att hunden aldrig mer vågar göra om det den försökte göra. Få människor är kallsinniga och samtidigt skickliga nog på att bestraffa för att lyckas med detta. Om en bestraffning inte omedelbart stoppar ett beteende och ser till att det ALDRIG MER upprepas har bestraffningen varit verkningslös och måste upprepas och trappas upp för att ha en ny, tillfällig verkan. Detta leder till en fruktansvärd våldsspiral och bestraffningarna gör dessutom hunden passiv, hjälplös och rädd för sin husse/matte. Många gånger kan straffet även förvärra själva beteendet man försöker komma till rätta med.

Sist men inte minst så handlar hundträning oerhört mycket om associationer och hur hunden förknippar olika saker med varandra. Här har vi en av de allra viktigaste fördelarna med att träna enbart positivt. Om du tränar en hund med positiva metoder kommer den också att få positiva erfarenheter och positiva associationer. Vi tar ett hundmöte som exempel för det är väldigt ofta där folk börjar bestraffa sina hundar (även detta ska jag skriva om senare).

Exempel: Du har den stora äran att dela ditt liv med en lycklig unghund som älskar andra hundar men som tyvärr har problem med att passera dem lugnt på promenad. Ivern stannar inte riktigt inom hunden som vill fram och hälsa till varje pris. Hunden har börjat växa till sig och den träning som du inte la ner när hunden var valp får du nu tillbaks i stor skala (och värk i axlarna). Om du i det här läget bestraffar hunden för att den inte ska uppföra sig som ett yrväder så kommer du väldigt snabbt att få betydligt allvarligare problem än att hunden glädjedrar i kopplet. Hunden kommer att sammankoppla obehaget som du ger den (oavsett om det är hårda ord som FY!, NEJ! eller ett koppelryck) med det den tittar på -den andra hunden och vips har du skapat en hund som tycker hundar är obehagliga. Du kommer få mer problem, som du (om du inte fått professionell hjälp innan dess) kommer behöva bestraffa ännu mer, ännu hårdare, vilket kommer ge hunden mer negativa associationer som om du fortsätter i samma skola måste bestraffas de också. Om du istället väljer att belöna hunden när den är lugn och tittar på andra hundar eller lär in ett alternativt beteende (kom, vi går hitåt istället!) så får du en hund som 1. Lär sig något och 2. Fortsättningsvis kommer tycka andra hundar är trevliga.

Så, sammanfattningsvis. Om du arbetar med positiv förstärkning (R+) så belönar du de beteenden som du tycker om och ignorerar de andra. Du slipper använda våld och du hamnar väldigt sällan i konflikter med din hund. Du får ett ärligt och rättvist samarbete som du aldrig kan få om du arbetar med bestraffning. Du får, kort och gott en hund som älskar att jobba med dig och som tycker om att vara med dig. Och om själva meningen med att ha hund är att man ska trivas ihop så kan jag inte förstå hur man kan önska sig något annat.

söndag 26 september 2010

Höstpromenader i Dalby

Idag höll vi första hundpromenaden för hösten ute på Hundharmoni i Dalby. Fyra entusiastiska mattar med varsin hund hade anmält sig för att gå en sväng tillsammans. Vi åkte till hundslingan i Skrylle, ett ställe som passade utmärkt för dagens promenad. Tanken med hundpromenaderna är att de som vill ska få chansen att träffa andra som också har hund men framförallt låta hundarna träffa andra hundar på ett utvecklande sätt. Allt för många har problem med hundmöten, antingen är hunden superglad och vill hälsa på allt och alla, eller så tycker den att det är obehagligt och försöker hålla mötande hundar på avstånd.

Ett bra botemedel är, utöver klassisk träning och associationsförändring att gå koppelpromenader ihop. Hundar lär sig mycket av att bara gå tillsammans, vara lugna i grupp (eller två och två om en grupp blir för mycket) och i sin egen takt närma sig varann. Mötet blir på så vis mycket mer avspänt än om de bara skulle mötts på gatan. På promenaden får de chansen att läsa av varandra på avstånd, de är upptagna med att ägna sig åt alla dofter och hinner inte spendera lika mycket tid på att bry sig om de andra hundarna. Vi har också en bra chans att under promenaderna hålla kontakten med hundarna och lära dem att kommunicera med oss trots att det finns hundar omkring dem. I stan blir många hundmöten slumpartade och ofrivilliga, man krockar med en hund i en korsning, en annan kommer ut ur en port och skäller eller så kommer en lös hund framspringande när man minst önskar det. Detta kan många gånger skapa spänningar som gör att hunden börjar ogilla att möta hundar på promenad. Under våra promenader håller vi koll så att hundarna får en trevlig stund, så de kan lära sig något och utveckla sitt språk och sitt tålamod. Ju fler lyckade hundmöten en hund får desto tryggare kommer den att bli. Läs mer om promenaderna på Hundharmoni.

fredag 24 september 2010

Rallymix -Den nya hundsporten!

I våras gick jag och Deus på kurs igen för första gången på något år. Vi hade gått alla kurser som fanns där vi brukade gå på kurs när jag hörde talas om Rallymix. Det skulle vara en ny hundsport där man fick poäng för att man hade roligt med hunden och där man samarbetade fram lydnaden. Det lät helt fantastiskt, och var ännu bättre!

Rallymixen är framtagen av Natasja och Malvina på Hundens Utbildningsakademi som tyckte att Rallylydnaden behövde utvecklas och förnyas. Grunden är liknande, man går en bana markerad med skyltar som talar om vilka moment man ska göra vid skyltarna men upplägget skiljer sig ändå en hel del. Rallymix är precis som namnet antyder en mix av en massa olika hundsporter. Lydnad varvas med trix och konster från Freestyle, hinder från Agility och en massa vardagslydnad. Det går att träna helt utan ambitioner men det går även utmärkt att tävla i sporten. Det finns sex klasser att tävla i, med start i Träningsklass upp till Elitklass (det krävs tre godkända resultat i en klass för att flytta upp till nästa). Varje bana har 15-21 skyltar och 3-5 av dessa är så kallade belöningsskyltar. Om man tävlar så betygssätts alla skyltar på banan men belöningsskyltarna ger dubbla poäng och det ger en tydlig beskrivning av vad Rallymix handlar om. Det ska vara roligt att träna och tävla och det ska synas att ni har kul!

När jag skriver om det kan jag själv tycka att det låter som att man bara går ut på en gräsmatta och leker med sin hund och även om det är själva tanken, att man ska ha roligt så är det bra mycket svårare än så. Rallymix är lätt att komma igång med men det kan bli riktigt svårt om man vill och det vill man med största sannolikhet för det är så roligt att se hunden utvecklas!
Tanken är att man ska kunna variera mycket och fortsätta utvecklas tillsammans även om man tränat ett tag. Rallymix är konstruerat så att det ska tilltala både tävlingsfreaks, nybörjare som vill lära hunden en bra vardagslydnad och folk som bara vill hitta på något kul med sin hund. Variationen i skyltarna (som kan signalera allt från ”övergångsställe” till ”ligg fot” och ”hälsa”) gör att man inte slipper undan något moment utan man måste verkligen arbeta varierat och lära sin hund alla de saker som skyltarna tar upp. Samtidigt är kontakten och samarbetet viktigt (och en av de saker som betygssätts i tävling) så man kan inte fuska och dra hunden dit den ska vara. Den måste verkligen lära sig de olika momenten. Detta ger en stabil grund för hunden, ett slipat samarbete och en varierad aktivering. Även belöningsskyltarna ger variation och de finns som ”Belöning: Mys”, ”Lek”, ”Godis”, ”Röst” och ”Valfri”. Tanken är att man ska lära sig belöna sin hund på många olika sätt för ju fler belöningsmöjligheter vi har -desto lättare och roligare är det att träna!

Till skillnad från andra hundsporter där många gånger konstiga krav stänger ute vissa hundar är Rallymix en sport för alla. Alla ska kunna delta oavsett ålder, ras (även blandraser är hjärtligt välkomna att tävla!) och eventuellt handikapp. På det stora hela känns det som ett välbehövligt initiativ som jag tror många kommer ha stor glädje av. Det är en genomtänkt sport som är oerhört logisk, praktiskt tillämpbar i vardagen och inte minst rolig för både hund och människa. Jag är ett levande bevis för allt guld jag precis öst över Rallymix. Jag var fram tills kursens sista tillfälle helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle delta i en hundtävling, än mindre tycka om det. Men det var riktigt roligt och nu är jag hooked!

Jag har utbildat mig till Rallymixinstruktör och håller i höst min första kurs. Kolla Hundharmoni -Rallymix för mer information och anmälan. Mer info om Rallymix hittar du på Rallymix.se och Hundens Utbildningsakademi.

Jag har inte hållit på med hundar i trettio år!

Jag kan inte räkna hur många gånger jag hört folk skryta med sin hunderfarenhet i år. Som om tid automatiskt betyder förståelse och kunskap. När jag ser hur vissa av de här människorna beter sig mot sina hundar tänker jag alltid ”Jaha, du har gjort fel i trettio år, grattis!”.

När jag var liten hade vi hund och när jag var femton (och han var lika gammal) hade han blivit sjuk och det var skönast för honom att få sluta jordelivet. Min syster skaffade något år senare en egen hund, en golden retriever och vi hade hund i familjen igen. Efter gymnasiet flyttade jag hemifrån och började ställa upp som jourhem kortare stunder åt hundar som sökte nya hem. Jag umgicks med vänners hundar och ett intresse började vakna till liv. Jag började läsa böcker och leta information om de ämnen jag fastnade för. Jag kände redan från början att det traditionella sättet att ha hund på inte var min grej. Jag förstod inte vad poängen var med att ha hund om man skulle vara tvungen att trycka ner den, rycka i kopplet och enligt vissa hundtränare slå hunden. Det kändes helt meningslöst att ha en hund om relationen skulle byggas upp på ett så trist sätt, det ska ju vara kul att ha hund!

I slutet av 2005 bodde jag i ett kollektiv i Malmö och vi brukade hjälpa till med omplacering av övergivna och avlivningshotade djur. När en bekant frågade om vi kunde hitta hem till en ettårig rottweilerhane som skulle avlivas sa vi tveksamt ja. Vi visste hur svårt det skulle vara att hitta hem åt en hund i den åldern, det finns ju hur många som helst till salu på internet. Vi började leta och förvånansvärt snabbt hittade vi en kille som ville ta hand om hunden. Han hade hundvana och ville gärna ta hand om Deus, som hunden hette. Min vän hämtade hunden och han flyttade till sitt nya hem. Efter en vecka ringde det i min mobil och det visade sig att killen med ”hundvana” hade tröttnat på Deus och gett bort honom till någon annan som nu undrade om jag kunde passa honom under dagen. Jag lämnade aldrig tillbaks honom och nu fem år senare delar vi fortfarande liv.

Det första året var inte bra för någon av oss. Jag insåg hur lite jag visste om hundar, trots att jag ”levt med hundar hela livet” men den kämpiga vardagen lärde mig mitt livs största läxa. Varje dag var kalabalik, Deus hade i sitt första hem hållits under minst sagt undermåliga förhållanden och det märktes. Han föddes i en källare, fick gå ut en gång om dagen, resten av tiden var han instängd i köket med en stimmig dobermann och enligt de första ägarna lärde han sig bara om han fick stryk. Han var inte rumsren, var vaken på nätterna och skällde på alla som kom på besök. Utomhus gjorde han utfall mot i stort sett allting. Han skällde ut cyklister och folk som gick konstigt, hoppade på barnvagnar och gjorde vansinniga utfall mot skateboards och inlinesåkare. Hundar var ett kapitel för sig och han reagerade direkt på alla hundar under våra koppelpromenader. I centrala Malmö blev det ett och annat utfall på en dag och Deus var helt uppe i stress.

Jag hade egentligen inte tid för att ha hund och försökte hitta ett nytt hem åt Deus. Jag satte upp lappar, träffade intresserade och försökte hitta någon som kunde ge honom den trygghet han så desperat behövde. Vi var nästan framme vid målet två gånger men båda hoppade av i sista stund och när det gått närmare ett år bestämde jag mig för att ta honom själv. Jag planerade om mitt liv, bokade tid för problemutredning hos en hundpsykolog och vi började jobba på riktigt med hans problem. Det här blev en tydlig vändpunkt i hans liv och i mitt och sedan dess har väldigt mycket hänt.

Med det här inlägget vill jag berätta lite om hur jag hamnade där jag är idag. Jag tror inte på att äldst vet bäst eller att man, bara för att man gjort något hela livet har rätt i allt man säger. Erfarenhet över lång tid väger tungt, ingen tvekan om det, men det är inte allt. Jag har inte hållit på med hundar i trettio år eller "vuxit upp i valplådan". Jag har läst, tänkt, omvärderat och kommit fram till en hundsyn som jag är bekväm med och ett sätt att träna hundar som jag tycker verkligen fungerar. Jag skulle aldrig säga att jag sitter inne på någon ultimat sanning eller att det bara finns -ett sätt- att träna hundar på men jag vet att det här är rätt för mig och min hund. Vägen hit har varit kort i tid men den känns betydligt längre än vad kalendern säger. De här åren har format mig; jag har observerat, tränat och umgåtts med en massa olika hundar av vitt skilda bakgrunder. Men inte minst har jag spenderat fem år med världens bästa lärare och aldrig hade jag kunnat lära mig det jag kan idag utan honom. Nu sitter jag här i startgroparna till ett eget hundföretag, har utbildat mig och börjat hålla hundkurser. Deus ligger mest och latar sig. Han ser rätt nöjd ut.