Bokrecension: Bra relation

Det är sällan det släpps hundböcker som jag instinktivt känner att jag kommer vilja läsa och sen rekommendera till folk som bara orkar läsa en enda bok. Jag läser mycket hundböcker för egen del och har för det mesta någon invändning mot något i boken som gör att jag inte vill rekommendera den till någon som precis tagit hand om sin första hund. Ofta är det bara något stycke som jag tycker är meningslöst men som i sammanhanget blir kontraproduktivt. När jag hörde om boken Bra relation tyckte jag den lät intressant och det var den också. Men jag har några invändningar trots allt.

Boken bygger på en relationsmodell som författaren kallar TSB-Modellen, där TSB står för Trygghet, Samarbete och Bestämmande. Grunden är att alla tre komponenter, eller roller behövs för en trevlig vardag mellan hund och människa. Tryggheten är en roll som präglas av vänskap och trygghet, där hunden trivs med din närhet och har lätt att slappna av. Trygghetsrollen är också till för att få din hund att lättare komma över situationer som den upplevt som osäkra eller farliga och rollen står samtidigt för en värdegrund i er relation, där du tar ditt ansvar i att vara tydlig i kommunikationen och vad du utsätter hunden för. Rollen ska stärka hundens egen trygghet och självförtroende samtidigt som den gör er relation starkare.
Samarbetsrollen är den som gör det möjligt för er att hitta på grejer ihop. Både du och hunden får ut något riktigt roligt av att samarbeta och ju starkare den här rollen är desto lättare har du att motivera och instruera hunden. Om du arbetat flitigt med er samarbetsroll kommer hunden vilja lyssna på dig och förstå vad du vill att den ska göra, för att den tjänar på det. Det är ju roligt att jobba ihop!
Bestämmanderollen är en sista lösning om er samarbetsroll inte fungerat tillräckligt bra. Hunden kanske struntar i dina samarbetsinviter och vill varken komma, stanna eller lyssna på dig. Tanken med bestämmanderollen är att få hunden att ta in ditt budskap även om den egentligen inte vill det och hejda sig när du säger till den.

Författaren beskriver relationen som något föränderligt och förklarar hur de olika rollerna påverkar varandra. Om man har en stark samarbetsroll och en trygghetsroll som hunden känner sig bekväm med så behöver man sällan använda sig av bestämmanderollen. Och kanske är det här en av de grejer jag hänger upp mig på i boken. Där författaren förvisso beskriver trygghetsrollen och samarbetsrollen som de viktigaste och trevligaste bitarna får jag ändå intrycket av att bestämmanderollen måste finnas där och att den måste bygga på en konflikt. Jag tror att hundarna, under rätt förutsättningar är så pass intresserade av oss och så lättmotiverade att vi inte behöver göra en massa saker mot deras vilja. Jag tycker förstås att vi måste göra det som är bäst för hunden, ibland innebär det att vi gör saker de inte tycker om men oftast innebär det att vi anpassar allt vi kan anpassa efter deras förutsättningar så de kan klara av situationen och bjuda på det beteende vi vill ha. Vi slipper konflikt och kan istället belöna rätt beteende så att hunden lär sig vad vi vill att den ska göra istället för vad vi vill att den inte ska göra. För precis som författaren skriver tar de andra rollerna lite stryk varje gång bestämmanderollen måste användas.
Bestämmanderollen är för mig något som är en nödlösning när man varit klantig och missbedömt avstånd, överskattat sin egna förmåga eller krävt för mycket av sin hund. Om hunden vill fram till en annan hund och börjar dra eller vill äta något smaskigt den hittat på marken och slänger sig över det så är det för att vi inte givit den tillräcklig information tillräckligt tidigt. Vi har brustit i vår planering eller framförhållning och då kan vi inte med någon rätta bli hotfulla mot hunden. Även om boken känns väldigt långt från hårda fysiska bestraffningar, alfarullningar och annat omodernt trams som mycket väl kan tas upp i böcker trots att det är 2010 så finns hotet och tyvärr även bestraffningarna med. Det känns fruktansvärt onödigt och omodernt av en duktig hundtränare som Kenth Svartberg att överhuvudtaget ta upp vattenspruta, koppelryck och koppelkast som verktyg att använda mot sin hund. Även om han skriver en del om nackdelarna med fysisk bestraffning så tycker jag att han legitimerar dem genom att ta upp dem som ”hjälpmedel”. Hundägare är tyvärr väldigt kvicka med att hitta på nya sätt att bestraffa sina hundar och om erkända, ”positiva” och kunniga hundtränare dessutom kallar dem ”hjälpmedel” kommer de bli ännu mer benägna att blanda in bestraffningar i sin träning. Det här känns bara trist och onödigt och gör att jag tvekar över att rekommendera en annars väldigt bra bok till någon. Jag undrar också om författaren menar att det inte går att lära in en hämningssignal med positiv förstärkning.

Boken är trots allt genomtänkt, välarbetad och skriven på ett lätt sätt utan att förenkla för mycket. Den bygger på modern forskning och praktiskt arbete med hundar, något jag tror tilltalar väldigt många. Jag tror att boken skulle kunna vara bra som första bok, men även för de som haft hund hela livet. Den går in på allt från hur vi kan använda belöningar på ett ultimat sätt till tvärtemotinlärning (counter conditioning) och ensamhetsträning. Den går igenom de olika rollerna och hur TSB-modellen ska kunna fungera i vardagen. Om man redan uteslutit bestraffningar ur sin träningsfilosofi eller kan bortse från ett par sidor i boken så kan jag varmt rekommendera den. Du hittar boken på Canis.

Bra Relation är skriven av Kenth Svartberg som under många år tränat hundar, föreläst för och instruerat hundägare. Kenth har även tävlat i agility och lydnad och under åren kammat hem tre SM-guld i lydnad tillsammans med sina hundar. Han har forskat i hundbeteende och har en doktorsgrad i etologi.

Resursförsvar och finsmakning i Malmö City

Jag sitter hemma och skriver examensarbetet till min utbildning och letar efter intressanta infallsvinklar och artiklar om Cesar Millan. Ämnet har jag valt för att jag stör mig otroligt mycket på att en mans sätt att arbeta med hundar sänds helt okritiskt och utan direkt motpol över hela världen. Det är oerhört frustrerande att se ett tv-program baserat på en föråldrad hundsyn, energimumbojumbo och träningsmetoder som går ut på att misshandla hundarna så de inte vågar göra något alls. Ännu värre är det att se människor på stan försöka göra som honom och strypa sina hundar, rycka i halsbanden och gå runt och väsa åt djuren de valt att dela sina liv med.

En av anledningarna till att jag startade den här bloggen var faktiskt att jag, när jag insåg hur mycket jag ville ta upp i mitt examensarbete fattade att jag inte skulle hinna med allt. Just nu sitter jag och sammanställer de protokoll jag fört när jag tittat på första säsongen av The Dogwhipper.. jag menar Dogwhisperer. Jag kommer troligtvis fortsätta min granskning även när arbetet är klart och återkommer snart med en ordentlig förklaring till varför jag har såna problem med Cesar Millan. Om du inte kan vänta så får du gärna kommentera här eller skicka mig ett mail på rplushundskola@gmail.com.

Tills dess får jag lov att bjuda på en träningsvideo jag hittade i googlandet och som jag tyckte var bra. Jag har en mattokig hund som, om han får välja helst går till Bergsgatan och letar kebabrester varje promenad. Mellan varven lyckas han hitta något han verkligen vill äta upp och det, i kombination med att jag inte tränat ordentligt riskerar att förstöra den finaste promenad. Det blir tråkigt att gå med en hund som är på matjakt hela tiden och ju fler gånger han hittar mat desto starkare kommer beteendet bli. Jag vill helst inte att han ska äta allt skräp han hittar ute och om han hittar något så vill jag kunna be honom släppa det så jag kan se att det inte är något farligt. När jag, efter ett års boende i hus i skogen flyttade tillbaks till Malmö var jag inte beredd på alla matrester och träningen halkade efter. Videon jag hittade nu gav mig lite nya idéer och jag ska genast ta itu med mitt problem med att han inte alltid vill släppa det han hittat. Problemet är egentligen inte så stort, han släpper det mesta jag ber honom om men med tanke på att han har ett stort resursförsvar när han tuggar på ett ben (han blir tokig om någon kommer för nära) så behöver vi jobba med de här sakerna och jag tänker att det här kan vara ett steg i rätt riktning. Om han tycker att "loss" är en rolig övning kommer det bli betydligt lättare att förebygga resursförsvaret men också arbeta vidare med andra saker. Jag gillade videon av flera anledningar; den är trevlig att se på, metoderna är tydliga och det fungerar uppenbarligen väldigt bra. Långt ifrån kamp på liv och död, flumenergier och förlegat dominanssnack.

Kommentera som sagt gärna om Cesar eller för den delen om filmen, resursförsvar eller annat som dykt upp när du läst den här texten!

Jag älskar att ha fel!

Jag älskar att ha fel. Jag älskar att bli överbevisad om saker jag trodde var omöjliga. I veckan var jag ute och tränade med en god vän och hennes whippet Janne, som råkar vara en av mina projekthundar till utbildningen jag går nu. Janne har lite problem med hundmöten och gör utfall och skäller om de kommer för nära eller överraskar honom. Han kan låsa sig och få panik i hundmöten men när vi tränar så jobbar vi säkert. Vi vill hela tiden kunna planera vårt nästa steg och jobba i ett lugnt tempo för att hundarna ska lära sig lita på situationen och kunna utvecklas.

Dagen till ära hade jag tagit med mig min hund Deus som medtränare, han och Janne har aldrig träffats förut. Deus kommer från en väldigt trist bakgrund och har fått panik i hundmöten, skällt och gjort kraftiga utfall. Att möta andra hundar när han är kopplad har varit det allra svåraste i hans liv men idag är han väldigt mycket tryggare och vi var fast beslutna att allt skulle gå bra. Vi visste inte riktigt hur det skulle gå, vi hade våra förhoppningar men hade sagt att om det inte funkar så bryter vi och gör nåt hundarna tycker är kul innan vi går hem. Vi möttes på en lugn parkeringsplats och började på långt avstånd. När hundarna såg lugnt på varandra klickade vi och belönade dem för att de inte skällde eller spände sig. När de kändes trygga på ett avstånd rörde vi oss närmare varandra men bara så nära att vi visste säkert att de skulle klara av det. Vi gick runt på parkeringen, hundarna letade lite godis och tog in situationen. Allteftersom det gick bra kunde vi gå närmare och till slut ge oss iväg på en promenad i de lugna kvarteren runtomkring. Jag och Deus gick först och Stina och Janne fick närma sig i den takt som Janne klarade av. Det är en härlig känsla när man ser hundarna värdera situationen och komma fram till att de klarar den, lugnt nosa på marken och ta emot godis som en bekräftelse på att de är på rätt spår. Efter en halvtimme gick Janne och Deus sida vid sida, nosade på samma fläckar, snodde varandras godis och Janne tramsade med Stina och ville busa. Hade jag gjort det här för ett år sedan hade jag föreslagit att vi skulle ses någonstans, släppa hundarna och hoppas på det bästa. Deus har alltid funkat mycket bättre lös än i koppel, som så många andra hundar och jag har därför valt den enkla vägen, släppt honom så fort vi ska lära känna en ny hund. Jag har inte vågat mötas i koppel för att jag brytt mig om honom och velat att han ska få positiva hundmöten. Jag har tvekat på att han överhuvudtaget skulle klara att träffa en hund första gången i koppel. Jag har accepterat att han inte klarar det och anpassat hans vardag därefter. Jag älskar att ha fel, att bli motbevisad och tvingas inse att jag har tänkt fel. Våra hundar utvecklas, precis som vi hela tiden och det är viktigt att vi följer med i deras utveckling. Det är så lätt att fastna i mönster, att tänka ”Min hund klarar inte hundmöten”, ”Min hund kan inte va hemma själv” eller vad det nu än må vara, som om detta aldrig skulle kunna förändras. De flesta av oss gör det hela tiden. Jag är expert på det.

För att understryka hur stort det här var för mig, att inse att jag haft fel på en så viktig punkt kommer här ett tidigt nyårslöfte: Från och med idag ska jag aldrig mer se min hund som en problemhund, jag ska aldrig mer begränsa vårt liv med mina vanföreställningar och jag ska se varje svårighet som ett utmärkt och unikt träningstillfälle. Jag ska behålla min insikt i hans begränsningar, vissa saker klarar han inte av -idag- men jag ska göra allt som står i min makt för att se till att han klarar dem imorgon. Eller kanske dagen efter det om jag är lat.