Varför? -DÄRFÖR!

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats kring fördelarna med att arbeta med positiv förstärkning men jag inser att ingen skulle läsa det så det blir till att fatta sig så kort som det är möjligt. Jag försökte sammanfatta mina tankar om positiv hundträning med ett ord men det blev tre. Det är trevligt, det är tydligt och det fungerar.

Jag har tänkt väldigt mycket på hundar och vår relation till dem. För mig och de allra flesta är det helt självklart att huvudsyftet med att ha hund är att det är roligt och att glädjen ska vara delad. Det känns helt naturligt att relationen ska bygga på respekt, tillit och samarbete. Om man inte har kul med sin hund och om inte hunden har kul så förstår jag inte meningen med att ha hund överhuvudtaget, då kan man samla frimärken eller nåt. Glädjen och relationen är ju själva anledningen till att man har en hund från första början!

Jag kan inte begripa hur folk kan vilja ha hund om de tror att de måste bestraffa hunden, då försvinner ju allt det roliga. Och det märks, man ser på så många människor att de inte trivs med sättet de behandlar sina hundar på. Guess what -det behöver inte vara så! Det finns hur många anledningar som helst till att arbeta uteslutande positivt och jag tänkte nämna ett par av dem.

Till att börja med så är det trevligt. Det är roligare att ge någon beröm än att klaga på dem och givetvis är det roligare att få beröm än en utskällning, för att inte tala om hur mycket bättre det är att få godis än att få stryk. Det här förhållningssättet lägger grunden för en fin relation, hunden gillar dig -du gillar hunden. Du ser det som är bra i hundens beteende och förstärker det. Det som är problematiskt eller oönskat jobbar du förebyggande med. Genom att förändra hundens beteende och arbeta förebyggande slipper du hålla på och korrigera hunden när den gör något du inte vill. Det går utmärkt att arbeta med enbart positiva metoder oavsett vad du har för hund.

Deus tycker det är roligt att gå fot.

Positiv förstärkning är tydligt. Det ger information till hunden om vad du vill att den ska göra jämfört med en korrigering som i bästa fall talar om vilken en av sakerna du inte vill att hunden ska göra är. I bästa fall förstår hunden att det är just det beteendet du syftar på som den ska sluta med. Men det kan lika gärna bli så att hunden tror att den inte ska vara på en viss plats, att den inte ska gå bredvid dig eller att det är något annat som den ska sluta med. Korrigeringar begränsar hundens handlingsutrymme och krymper hundens värld. En korrigering ger ingen som helst information om vad du vill att hunden ska göra så du får i princip korrigera bort alla fel du kan hitta för att hunden ska göra det moment du vill. För att ge ett exempel och göra saken ännu tydligare: Vi väljer att belöna de 10% som hunden gör rätt istället för att bestraffa de 90% som hunden gör fel. Hunden förstår detta mycket tydligt och det beteende som belönats kommer upprepas, det som inte belönats kommer släckas ut.

En annan fördel är att positiv förstärkning är betydligt säkrare och även om du är en kass tränare så kan det inte bli lika mycket katastrof som om du hade valt att korrigera/bestraffa hunden. För om man ger sig in i korrigerings-/bestraffningsträsket så är det väldigt mycket som kan gå fel (mer om detta i ett senare inlägg!). Till att börja med är det väldigt svårt att bestraffa bort ett oönskat beteende. Bestraffningen måste komma oerhört precist och måste vara så hård direkt att hunden aldrig mer vågar göra om det den försökte göra. Få människor är kallsinniga och samtidigt skickliga nog på att bestraffa för att lyckas med detta. Om en bestraffning inte omedelbart stoppar ett beteende och ser till att det ALDRIG MER upprepas har bestraffningen varit verkningslös och måste upprepas och trappas upp för att ha en ny, tillfällig verkan. Detta leder till en fruktansvärd våldsspiral och bestraffningarna gör dessutom hunden passiv, hjälplös och rädd för sin husse/matte. Många gånger kan straffet även förvärra själva beteendet man försöker komma till rätta med.

Sist men inte minst så handlar hundträning oerhört mycket om associationer och hur hunden förknippar olika saker med varandra. Här har vi en av de allra viktigaste fördelarna med att träna enbart positivt. Om du tränar en hund med positiva metoder kommer den också att få positiva erfarenheter och positiva associationer. Vi tar ett hundmöte som exempel för det är väldigt ofta där folk börjar bestraffa sina hundar (även detta ska jag skriva om senare).

Exempel: Du har den stora äran att dela ditt liv med en lycklig unghund som älskar andra hundar men som tyvärr har problem med att passera dem lugnt på promenad. Ivern stannar inte riktigt inom hunden som vill fram och hälsa till varje pris. Hunden har börjat växa till sig och den träning som du inte la ner när hunden var valp får du nu tillbaks i stor skala (och värk i axlarna). Om du i det här läget bestraffar hunden för att den inte ska uppföra sig som ett yrväder så kommer du väldigt snabbt att få betydligt allvarligare problem än att hunden glädjedrar i kopplet. Hunden kommer att sammankoppla obehaget som du ger den (oavsett om det är hårda ord som FY!, NEJ! eller ett koppelryck) med det den tittar på -den andra hunden och vips har du skapat en hund som tycker hundar är obehagliga. Du kommer få mer problem, som du (om du inte fått professionell hjälp innan dess) kommer behöva bestraffa ännu mer, ännu hårdare, vilket kommer ge hunden mer negativa associationer som om du fortsätter i samma skola måste bestraffas de också. Om du istället väljer att belöna hunden när den är lugn och tittar på andra hundar eller lär in ett alternativt beteende (kom, vi går hitåt istället!) så får du en hund som 1. Lär sig något och 2. Fortsättningsvis kommer tycka andra hundar är trevliga.

Så, sammanfattningsvis. Om du arbetar med positiv förstärkning (R+) så belönar du de beteenden som du tycker om och ignorerar de andra. Du slipper använda våld och du hamnar väldigt sällan i konflikter med din hund. Du får ett ärligt och rättvist samarbete som du aldrig kan få om du arbetar med bestraffning. Du får, kort och gott en hund som älskar att jobba med dig och som tycker om att vara med dig. Och om själva meningen med att ha hund är att man ska trivas ihop så kan jag inte förstå hur man kan önska sig något annat.

Höstpromenader i Dalby

Idag höll vi första hundpromenaden för hösten ute på Hundharmoni i Dalby. Fyra entusiastiska mattar med varsin hund hade anmält sig för att gå en sväng tillsammans. Vi åkte till hundslingan i Skrylle, ett ställe som passade utmärkt för dagens promenad. Tanken med hundpromenaderna är att de som vill ska få chansen att träffa andra som också har hund men framförallt låta hundarna träffa andra hundar på ett utvecklande sätt. Allt för många har problem med hundmöten, antingen är hunden superglad och vill hälsa på allt och alla, eller så tycker den att det är obehagligt och försöker hålla mötande hundar på avstånd.

Ett bra botemedel är, utöver klassisk träning och associationsförändring att gå koppelpromenader ihop. Hundar lär sig mycket av att bara gå tillsammans, vara lugna i grupp (eller två och två om en grupp blir för mycket) och i sin egen takt närma sig varann. Mötet blir på så vis mycket mer avspänt än om de bara skulle mötts på gatan. På promenaden får de chansen att läsa av varandra på avstånd, de är upptagna med att ägna sig åt alla dofter och hinner inte spendera lika mycket tid på att bry sig om de andra hundarna. Vi har också en bra chans att under promenaderna hålla kontakten med hundarna och lära dem att kommunicera med oss trots att det finns hundar omkring dem. I stan blir många hundmöten slumpartade och ofrivilliga, man krockar med en hund i en korsning, en annan kommer ut ur en port och skäller eller så kommer en lös hund framspringande när man minst önskar det. Detta kan många gånger skapa spänningar som gör att hunden börjar ogilla att möta hundar på promenad. Under våra promenader håller vi koll så att hundarna får en trevlig stund, så de kan lära sig något och utveckla sitt språk och sitt tålamod. Ju fler lyckade hundmöten en hund får desto tryggare kommer den att bli. Läs mer om promenaderna på Hundharmoni.

Rallymix -Den nya hundsporten!

I våras gick jag och Deus på kurs igen för första gången på något år. Vi hade gått alla kurser som fanns där vi brukade gå på kurs när jag hörde talas om Rallymix. Det skulle vara en ny hundsport där man fick poäng för att man hade roligt med hunden och där man samarbetade fram lydnaden. Det lät helt fantastiskt, och var ännu bättre!

Rallymixen är framtagen av Natasja och Malvina på Hundens Utbildningsakademi som tyckte att Rallylydnaden behövde utvecklas och förnyas. Grunden är liknande, man går en bana markerad med skyltar som talar om vilka moment man ska göra vid skyltarna men upplägget skiljer sig ändå en hel del. Rallymix är precis som namnet antyder en mix av en massa olika hundsporter. Lydnad varvas med trix och konster från Freestyle, hinder från Agility och en massa vardagslydnad. Det går att träna helt utan ambitioner men det går även utmärkt att tävla i sporten. Det finns sex klasser att tävla i, med start i Träningsklass upp till Elitklass (det krävs tre godkända resultat i en klass för att flytta upp till nästa). Varje bana har 15-21 skyltar och 3-5 av dessa är så kallade belöningsskyltar. Om man tävlar så betygssätts alla skyltar på banan men belöningsskyltarna ger dubbla poäng och det ger en tydlig beskrivning av vad Rallymix handlar om. Det ska vara roligt att träna och tävla och det ska synas att ni har kul!

När jag skriver om det kan jag själv tycka att det låter som att man bara går ut på en gräsmatta och leker med sin hund och även om det är själva tanken, att man ska ha roligt så är det bra mycket svårare än så. Rallymix är lätt att komma igång med men det kan bli riktigt svårt om man vill och det vill man med största sannolikhet för det är så roligt att se hunden utvecklas!
Tanken är att man ska kunna variera mycket och fortsätta utvecklas tillsammans även om man tränat ett tag. Rallymix är konstruerat så att det ska tilltala både tävlingsfreaks, nybörjare som vill lära hunden en bra vardagslydnad och folk som bara vill hitta på något kul med sin hund. Variationen i skyltarna (som kan signalera allt från ”övergångsställe” till ”ligg fot” och ”hälsa”) gör att man inte slipper undan något moment utan man måste verkligen arbeta varierat och lära sin hund alla de saker som skyltarna tar upp. Samtidigt är kontakten och samarbetet viktigt (och en av de saker som betygssätts i tävling) så man kan inte fuska och dra hunden dit den ska vara. Den måste verkligen lära sig de olika momenten. Detta ger en stabil grund för hunden, ett slipat samarbete och en varierad aktivering. Även belöningsskyltarna ger variation och de finns som ”Belöning: Mys”, ”Lek”, ”Godis”, ”Röst” och ”Valfri”. Tanken är att man ska lära sig belöna sin hund på många olika sätt för ju fler belöningsmöjligheter vi har -desto lättare och roligare är det att träna!

Till skillnad från andra hundsporter där många gånger konstiga krav stänger ute vissa hundar är Rallymix en sport för alla. Alla ska kunna delta oavsett ålder, ras (även blandraser är hjärtligt välkomna att tävla!) och eventuellt handikapp. På det stora hela känns det som ett välbehövligt initiativ som jag tror många kommer ha stor glädje av. Det är en genomtänkt sport som är oerhört logisk, praktiskt tillämpbar i vardagen och inte minst rolig för både hund och människa. Jag är ett levande bevis för allt guld jag precis öst över Rallymix. Jag var fram tills kursens sista tillfälle helt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle delta i en hundtävling, än mindre tycka om det. Men det var riktigt roligt och nu är jag hooked!

Jag har utbildat mig till Rallymixinstruktör och håller i höst min första kurs. Kolla Hundharmoni -Rallymix för mer information och anmälan. Mer info om Rallymix hittar du på Rallymix.se och Hundens Utbildningsakademi.

Jag har inte hållit på med hundar i trettio år!

Jag kan inte räkna hur många gånger jag hört folk skryta med sin hunderfarenhet i år. Som om tid automatiskt betyder förståelse och kunskap. När jag ser hur vissa av de här människorna beter sig mot sina hundar tänker jag alltid ”Jaha, du har gjort fel i trettio år, grattis!”.

När jag var liten hade vi hund och när jag var femton (och han var lika gammal) hade han blivit sjuk och det var skönast för honom att få sluta jordelivet. Min syster skaffade något år senare en egen hund, en golden retriever och vi hade hund i familjen igen. Efter gymnasiet flyttade jag hemifrån och började ställa upp som jourhem kortare stunder åt hundar som sökte nya hem. Jag umgicks med vänners hundar och ett intresse började vakna till liv. Jag började läsa böcker och leta information om de ämnen jag fastnade för. Jag kände redan från början att det traditionella sättet att ha hund på inte var min grej. Jag förstod inte vad poängen var med att ha hund om man skulle vara tvungen att trycka ner den, rycka i kopplet och enligt vissa hundtränare slå hunden. Det kändes helt meningslöst att ha en hund om relationen skulle byggas upp på ett så trist sätt, det ska ju vara kul att ha hund!

I slutet av 2005 bodde jag i ett kollektiv i Malmö och vi brukade hjälpa till med omplacering av övergivna och avlivningshotade djur. När en bekant frågade om vi kunde hitta hem till en ettårig rottweilerhane som skulle avlivas sa vi tveksamt ja. Vi visste hur svårt det skulle vara att hitta hem åt en hund i den åldern, det finns ju hur många som helst till salu på internet. Vi började leta och förvånansvärt snabbt hittade vi en kille som ville ta hand om hunden. Han hade hundvana och ville gärna ta hand om Deus, som hunden hette. Min vän hämtade hunden och han flyttade till sitt nya hem. Efter en vecka ringde det i min mobil och det visade sig att killen med ”hundvana” hade tröttnat på Deus och gett bort honom till någon annan som nu undrade om jag kunde passa honom under dagen. Jag lämnade aldrig tillbaks honom och nu fem år senare delar vi fortfarande liv.

Det första året var inte bra för någon av oss. Jag insåg hur lite jag visste om hundar, trots att jag ”levt med hundar hela livet” men den kämpiga vardagen lärde mig mitt livs största läxa. Varje dag var kalabalik, Deus hade i sitt första hem hållits under minst sagt undermåliga förhållanden och det märktes. Han föddes i en källare, fick gå ut en gång om dagen, resten av tiden var han instängd i köket med en stimmig dobermann och enligt de första ägarna lärde han sig bara om han fick stryk. Han var inte rumsren, var vaken på nätterna och skällde på alla som kom på besök. Utomhus gjorde han utfall mot i stort sett allting. Han skällde ut cyklister och folk som gick konstigt, hoppade på barnvagnar och gjorde vansinniga utfall mot skateboards och inlinesåkare. Hundar var ett kapitel för sig och han reagerade direkt på alla hundar under våra koppelpromenader. I centrala Malmö blev det ett och annat utfall på en dag och Deus var helt uppe i stress.

Jag hade egentligen inte tid för att ha hund och försökte hitta ett nytt hem åt Deus. Jag satte upp lappar, träffade intresserade och försökte hitta någon som kunde ge honom den trygghet han så desperat behövde. Vi var nästan framme vid målet två gånger men båda hoppade av i sista stund och när det gått närmare ett år bestämde jag mig för att ta honom själv. Jag planerade om mitt liv, bokade tid för problemutredning hos en hundpsykolog och vi började jobba på riktigt med hans problem. Det här blev en tydlig vändpunkt i hans liv och i mitt och sedan dess har väldigt mycket hänt.

Med det här inlägget vill jag berätta lite om hur jag hamnade där jag är idag. Jag tror inte på att äldst vet bäst eller att man, bara för att man gjort något hela livet har rätt i allt man säger. Erfarenhet över lång tid väger tungt, ingen tvekan om det, men det är inte allt. Jag har inte hållit på med hundar i trettio år eller "vuxit upp i valplådan". Jag har läst, tänkt, omvärderat och kommit fram till en hundsyn som jag är bekväm med och ett sätt att träna hundar som jag tycker verkligen fungerar. Jag skulle aldrig säga att jag sitter inne på någon ultimat sanning eller att det bara finns -ett sätt- att träna hundar på men jag vet att det här är rätt för mig och min hund. Vägen hit har varit kort i tid men den känns betydligt längre än vad kalendern säger. De här åren har format mig; jag har observerat, tränat och umgåtts med en massa olika hundar av vitt skilda bakgrunder. Men inte minst har jag spenderat fem år med världens bästa lärare och aldrig hade jag kunnat lära mig det jag kan idag utan honom. Nu sitter jag här i startgroparna till ett eget hundföretag, har utbildat mig och börjat hålla hundkurser. Deus ligger mest och latar sig. Han ser rätt nöjd ut.