Jag har inte hållit på med hundar i trettio år!

Jag kan inte räkna hur många gånger jag hört folk skryta med sin hunderfarenhet i år. Som om tid automatiskt betyder förståelse och kunskap. När jag ser hur vissa av de här människorna beter sig mot sina hundar tänker jag alltid ”Jaha, du har gjort fel i trettio år, grattis!”.

När jag var liten hade vi hund och när jag var femton (och han var lika gammal) hade han blivit sjuk och det var skönast för honom att få sluta jordelivet. Min syster skaffade något år senare en egen hund, en golden retriever och vi hade hund i familjen igen. Efter gymnasiet flyttade jag hemifrån och började ställa upp som jourhem kortare stunder åt hundar som sökte nya hem. Jag umgicks med vänners hundar och ett intresse började vakna till liv. Jag började läsa böcker och leta information om de ämnen jag fastnade för. Jag kände redan från början att det traditionella sättet att ha hund på inte var min grej. Jag förstod inte vad poängen var med att ha hund om man skulle vara tvungen att trycka ner den, rycka i kopplet och enligt vissa hundtränare slå hunden. Det kändes helt meningslöst att ha en hund om relationen skulle byggas upp på ett så trist sätt, det ska ju vara kul att ha hund!

I slutet av 2005 bodde jag i ett kollektiv i Malmö och vi brukade hjälpa till med omplacering av övergivna och avlivningshotade djur. När en bekant frågade om vi kunde hitta hem till en ettårig rottweilerhane som skulle avlivas sa vi tveksamt ja. Vi visste hur svårt det skulle vara att hitta hem åt en hund i den åldern, det finns ju hur många som helst till salu på internet. Vi började leta och förvånansvärt snabbt hittade vi en kille som ville ta hand om hunden. Han hade hundvana och ville gärna ta hand om Deus, som hunden hette. Min vän hämtade hunden och han flyttade till sitt nya hem. Efter en vecka ringde det i min mobil och det visade sig att killen med ”hundvana” hade tröttnat på Deus och gett bort honom till någon annan som nu undrade om jag kunde passa honom under dagen. Jag lämnade aldrig tillbaks honom och nu fem år senare delar vi fortfarande liv.

Det första året var inte bra för någon av oss. Jag insåg hur lite jag visste om hundar, trots att jag ”levt med hundar hela livet” men den kämpiga vardagen lärde mig mitt livs största läxa. Varje dag var kalabalik, Deus hade i sitt första hem hållits under minst sagt undermåliga förhållanden och det märktes. Han föddes i en källare, fick gå ut en gång om dagen, resten av tiden var han instängd i köket med en stimmig dobermann och enligt de första ägarna lärde han sig bara om han fick stryk. Han var inte rumsren, var vaken på nätterna och skällde på alla som kom på besök. Utomhus gjorde han utfall mot i stort sett allting. Han skällde ut cyklister och folk som gick konstigt, hoppade på barnvagnar och gjorde vansinniga utfall mot skateboards och inlinesåkare. Hundar var ett kapitel för sig och han reagerade direkt på alla hundar under våra koppelpromenader. I centrala Malmö blev det ett och annat utfall på en dag och Deus var helt uppe i stress.

Jag hade egentligen inte tid för att ha hund och försökte hitta ett nytt hem åt Deus. Jag satte upp lappar, träffade intresserade och försökte hitta någon som kunde ge honom den trygghet han så desperat behövde. Vi var nästan framme vid målet två gånger men båda hoppade av i sista stund och när det gått närmare ett år bestämde jag mig för att ta honom själv. Jag planerade om mitt liv, bokade tid för problemutredning hos en hundpsykolog och vi började jobba på riktigt med hans problem. Det här blev en tydlig vändpunkt i hans liv och i mitt och sedan dess har väldigt mycket hänt.

Med det här inlägget vill jag berätta lite om hur jag hamnade där jag är idag. Jag tror inte på att äldst vet bäst eller att man, bara för att man gjort något hela livet har rätt i allt man säger. Erfarenhet över lång tid väger tungt, ingen tvekan om det, men det är inte allt. Jag har inte hållit på med hundar i trettio år eller "vuxit upp i valplådan". Jag har läst, tänkt, omvärderat och kommit fram till en hundsyn som jag är bekväm med och ett sätt att träna hundar som jag tycker verkligen fungerar. Jag skulle aldrig säga att jag sitter inne på någon ultimat sanning eller att det bara finns -ett sätt- att träna hundar på men jag vet att det här är rätt för mig och min hund. Vägen hit har varit kort i tid men den känns betydligt längre än vad kalendern säger. De här åren har format mig; jag har observerat, tränat och umgåtts med en massa olika hundar av vitt skilda bakgrunder. Men inte minst har jag spenderat fem år med världens bästa lärare och aldrig hade jag kunnat lära mig det jag kan idag utan honom. Nu sitter jag här i startgroparna till ett eget hundföretag, har utbildat mig och börjat hålla hundkurser. Deus ligger mest och latar sig. Han ser rätt nöjd ut.