Att hantera rädslor del 1

Det är stundtals jobbigt, oftast roligt och varje dag oerhört lärorikt att ha tagit sig an en till hund. Förutom att det är spännande att ha valp så är ju Deus och YipYap föga förvånande väldigt olika. Det gäller såväl attityd när vi tränar som vardagliga beteenden som måste styras upp. Deus har alltid varit utåtagerande och skällt på saker han inte klarat av. Jag har sett honom rädd (som i att fly undan något) kanske tre gånger under hela tiden jag haft honom, YipYap är helt annorlunda. Jag har märkt hur han kopplar ihop rädslor och associerar en viss plats till något obehagligt. Har han väl blivit skrämd på ett ställe är det väldigt svårt att få honom på andra tankar. När jag häromdan hämtade honom hos hundvakt var han rädd för trafiken, för kanalen och för folk på gatan. YipYap som brukar älska alla som hälsar på honom, normalt är rätt obrydd om bilar och tycker om att bada ville nu bara fly.
Jag är van vid att hundar är som Deus, som i de allra flesta lägen kan ta godis och lyssna på mig, är lugn och lat hemma och väldigt obrydd om ljud och rörelse på promenader. Deus har också en ganska kort fas från att fungera helt normalt till att skälla och göra utfall. Jag ser tydligt på honom om han är obekväm med något och kan hantera det innan han blir utåtagerande och när han väl skäller så gör han det av en lättdefinierad anledning. De gånger han skäller på något så vet jag i stort sett alltid vad det beror på; hunden har kommit för nära, någon har trängt sig på honom (klappat på huvudet eller böjt sig över honom) eller så har det kommit något som överraskat honom plötsligt. Jag märker nu hur mycket lättare det är att hantera ett problem som Deus jämfört med osäkerheten som YipYap bär på. Det är trist att blogga om saker som inte går så bra men jag tänker att det kan vara nyttigt att bearbeta det som är jobbigt och konkretisera hur vi ska fixa det. För som jag tänker när jag gör nåt fel (och det är tyvärr alldeles för ofta): ”Failing to plan is planning to fail.”

Här kommer YipYaps träningsplan
Miljöträna mer strukturerat -Jag måste bli bättre på att skriva ner vad han har svårt för, leta upp de situationerna/platserna/ljuden och hitta rätt avstånd/svårighetsgrad för att han ska kunna klara av dem. När han fixar en viss nivå -gör gradvis svårare, så han hela tiden klarar det utan att bli rädd.

Rigga situationer -YipYap kan skälla på saker som han ser om jag inte ser dem först så jag ska bli bättre på att rigga de situationerna så att jag kan vara beredd och få många repetitioner av ett beteende som jag uppskattar mer och ändra hans association till plötsliga möten.

Lek mer i störande miljöer -Jag blir mer och mer övertygad om att leken är den viktigaste grunden man kan ha för träning och samvaro med sin hund. Ska skriva mer om det vid ett senare tillfälle men jag märker så tydligt att det är det som verkligen kan få YipYap fokuserad och engagerad även när han inte är på topp. Jag tänker att om en hund inte klarar av att leka i en svår miljö så är det rätt liten chans att den vill jobba engagerat i något annat vi föreslår. Så ju fler miljöer han kan leka i desto bättre!

Häng mer i stan, bygg positiva erfarenheter -När jag fick YipYap skällde han på människor vi mötte på gatan men det vände vi rätt snabbt genom att hälsa på, och få godis av (han då) alla vi mötte. Samma sak ska vi göra med allt som skrämmer honom (inte undvika skramliga byggarbetare och stökiga barn med andra ord). När han väl får hälsa på människor och hundar är det aldrig några problem, det är den där första osäkerheten som vi ska ta tag i.

Träna mer grundläggande beteenden -Om jag vill att YipYap ska låta bli att dra i kopplet och titta på mig när vi är ute måste jag givetvis träna på det tills det sitter, oavsett miljö. Jag har gått i den klassiska fällan som jag brukar varna kursare för, att ha hunden lös och sen förvänta sig att den kan gå lika bra i koppel som utan. Skärpning!

Gå fler ensamrundor -Ensamtid för Deus och YipYap är superviktigt, totalt fokus på en hund i taget!

Ensamhetsträna -Det hänger ihop med punkten ovan, för anledningen till att jag tar de båda på nästan alla promenader (trots att jag hade planerat att ta ut dem en och en) är att YipYap hatar när jag går. Han skäller och gnäller och är olycklig vilket gör att jag tar med honom oftast för att slippa se honom sån. Ett skolboksexempel på hur positiv bestraffning/negativ förstärkning fungerar; jag undviker att lämna honom för att han gnäller och tar med honom oftare för att slippa se honom förtvivlad.

Jobba med impulskontrollen -YipYap vill gärna göra lite som han vill och oftast är det vad jag också vill men inte riktigt alltid. De beteenden vi jobbat mycket med (vara still/vänta på frisignal fast jag leker med leksak och kastar godis/stör) funkar bra, de beteenden vi inte jobbat så mycket med funkar mindre bra.

Skvallerträna -Jag måste få YipYap att förstå det fantastiska med skvallerträning och att han ska skvallra som jag vill. Nu skvallrar han när han ser något konstigt, genom att skälla. Jag vill att han ska se på mig och va tyst så jag kan förstärka det beteendet.

Lek Kollaleken -Emily Larlham har gjort en fin video om en lek hon lekt med sin tidigare så reaktiva bordercollie. Det handlar om att generalisera ett beteende -att utforska något konstigt så att hunden kan det när man väl träffar på något som hunden är rädd för. De flesta hundar funkar mycket bättre med välkända beteenden även när de är stressade eller uppjagade.

Lek mer med andra hundar -YipYap behöver träffa andra hundar som är snälla mot honom. Han har träffat många snälla hundar men har också haft oturen att träffa ett par som varit rätt sura och otrevliga. Nu ska vi mängdträffa trevliga hundar för att få honom att fortsätta va den supertrevliga hund han är.

Det känns som en bra lista så tillbaks till YipYaps rädsla vid kanalen häromdan för jag lyckades faktiskt lösa det på ett bra sätt. Först blev jag ledsen över att se honom sån, det är oerhört smärtsamt att se sin bästa vän så rädd, men innan deppigheten hann närma sig kom jag på hur jag skulle göra. Jag visste säkert att han inte skulle ta godis med nån reda och även om han blir lugn av att jag sätter mig ner med honom så brukar rädslan komma tillbaks så fort vi ska gå igen. Jag hade för en gångs skull ingen leksak med mig men jag tvivlar på att han skulle engagerat sig nåt vidare om jag försökt få honom att leka med den. Jag har tänkt på att leka med honom i många olika miljöer som en del av träningen och det går bättre och bättre men det här hade varit för svårt. Jag behövde något bekant, något han kände igen och som jag visste han skulle engagera sig i och såg fontänen en bit bort. YipYap älskar att bada och det kändes som en chans, när vi kommer bort startar fontänen och han blir rädd för det fräsande vattnet som kommer från ingenstans. Jag är så glad att jag inte gav upp för när han väl kom över rädslan och insåg att det var vatten som sprutade upp och att det gick att plaska och leka i fontänen vände allting. Vi lekte i fontänen och ut till cykelvägen, tittade på saker han blivit rädd för tidigare, sprang tillbaks till fontänen och lekte lite till. Upp till stora vägen och tillbaks för mer lek. När vi gjort det ett par gånger lekte han mer än gärna på vägen till och från vad vi nu skulle titta på. Istället för att sticka hem bestämde jag mig för att göra något bra av kvällen, vi lekte oss igenom stan, hälsade på folk, tittade på farliga saker. Han var som en helt annan hund och när vi mötte upp med Stina och Hassel, två av YipYaps närmaste vänner var jag så vansinnigt glad att jag inte bara accepterat att jag har en rädd hund och åkt hem. Allting går att vända och allting går att förändra, det må ta tid och ibland blir man blöt och skitig på kuppen men det är verkligen värt det när man får dela så fina stunder med sin hund.

ps. Har du erfarenhet av liknande situationer med din hund och har några bra tips (träning, läsning, film eller nåt) att ge så får du gärna kommentera!