Välkommen till Malmö Hundkamrater!

Igår var jag och YipYap på promenad med Malmö Hundkamrater och jag kunde glatt konstatera att jag hade en inte så rädd valp i kopplet. YipYap var glad och ivrig och inte alls rädd som han var tidigare i månaden. Han lekte med mig, skramlade med saker, ville hälsa på folk och fä och jag har sällan varit så lycklig. Jag har fokuserat mycket på att få honom att trivas i stan och att inte vilja fly så fort något obehagligt händer. Rundorna med Malmö Hundkamrater har varit helt fantastiska, jag och YipYap har lekt oss fram genom stan, i sällskap av trevliga hundar och deras människor.

Malmö Hundkamrater är ett initiativ som en vän till mig drog igång i vintras och som jag försökt engagera mig i så mycket jag hunnit. Tanken var att skapa ett promenadsällskap för folk som tränar med schyssta metoder och att promenaderna skulle bli en återkommande, spontan aktivitet som folk kunde gå på utan att det skulle krävas en massa planering och stök. Vi har haft en fast tid och plats och sen har det varit upp till folk att dyka upp. Ibland har det varit noll hundar på rundan, ibland en massa. Promenaden är allas ansvar och inte ett initiativ som några få ska hålla igång. Vår tanke har alltid varit att folk ska kunna gå dit när de ändå går sin kvällsrunda, är det någon där får man sällskap och bra träning. Syftet med promenaderna har alltid varit olika för varje ekipage.

Failing to plan is planning to fail

I helgen var jag och YipYap i Göteborg på Canis Klickertränarkurs. Det var andra träffen av fyra men eftersom jag gick min första helg i Växjö var det en helt ny grupp, ny plats och två nya instruktörer! Det var ett trevligt gäng och verkligen superproffsigt upplägg på kursen. Jag gillar Canistänket, som är väldigt noggrannt och med fokus på beteenden. Istället för att analysera en massa och spekulera i vad hunden tänker fokuserar de på vad hunden gör, eftersom det är det vi kan träna. Temat för helgen var Kriterier och loggföring och det känns som att det var precis det jag behövde just nu.

Jag har börjat lägga märke till flera väldigt tydliga brister i min egen träning och har på något vis varit medveten om vad det är som inte blir rätt. Ändå har jag inte riktigt kommit mig för att förändra träningen utan harvat på i rätt mycket samma spår trots att jag vet vad jag gör fel. Typiskt korkat beteende! Jag är glad att jag mer och mer lämnar gamla grubblerier bakom mig, jag analyserar inte längre sönder mina hundar (som jag gjorde förut) utan försöker fokusera på fyra väldigt viktiga punkter när det kommer till träningen. För oftast är det nånstans här det brister.

Timing - Hur bra klickar jag egentligen? Lyckas jag fånga precis det jag vill förstärka?
Kriterier - Vad måste hunden göra för att jag ska klicka? Har jag satt för höga krav? Eller för låga?

Förstärkningsfrekvens – Hur ofta kan jag klicka? Har jag satt tillräckligt bra kriterier och är skicklig nog på att klicka tillräckligt ofta för att hunden ska vilja fortsätta?

Förstärkningskvalitet – Hur mycket uppskattar hunden det jag försöker belöna med? Kommer hunden vilja göra samma beteende igen för att komma åt belöningen?

Vila is just a four letter word -Hur svårt kan det va?

Igår på hundkursens teoridel pratade vi avslappning och hur man bäst kan lära hundar som har svårt att koppla av att ta det lugnt. Jag tänkte mycket på det när jag kom hem och umgicks med mina hundar och nu när jag grubblat lite till har jag bestämt mig för att sluta se på YipYap som en hund som har särskilt svårt att koppla av och bestämt mig för att han nog visst får tillräckligt med vila. Oro över sånt här brukar inte göra mig till en bättre människa.

Än en gång är det hjärnspöken som ställer till det för mig, jag jämför två helt olika hundar. Väl medveten om att jag gör fel jämför jag hyfsat världsvana och trygga (kanske en smula lata) rottweilern Deus med bordercollien YipYap och då framstår han som ett rastlöst stressoffer. När jag tänker lite längre och inte behöver engagera mig i en valp som gnager på inredningen kommer jag fram till hur jag tror att lillen fungerar.

Att hantera rädslor del 1

Det är stundtals jobbigt, oftast roligt och varje dag oerhört lärorikt att ha tagit sig an en till hund. Förutom att det är spännande att ha valp så är ju Deus och YipYap föga förvånande väldigt olika. Det gäller såväl attityd när vi tränar som vardagliga beteenden som måste styras upp. Deus har alltid varit utåtagerande och skällt på saker han inte klarat av. Jag har sett honom rädd (som i att fly undan något) kanske tre gånger under hela tiden jag haft honom, YipYap är helt annorlunda. Jag har märkt hur han kopplar ihop rädslor och associerar en viss plats till något obehagligt. Har han väl blivit skrämd på ett ställe är det väldigt svårt att få honom på andra tankar. När jag häromdan hämtade honom hos hundvakt var han rädd för trafiken, för kanalen och för folk på gatan. YipYap som brukar älska alla som hälsar på honom, normalt är rätt obrydd om bilar och tycker om att bada ville nu bara fly.

Tio dagar med Emily Larlham

Det tar på krafterna att turnera landet runt och efter tio dagar med Emily Larlham behövde vi verkligen vila. Vi har åkt från Malmö till Göteborg, tillbaks till Malmö och till Stockholm och hem igen, tränat, pratat om och umgåtts med hundar dagarna i ända. Vi har träffat en massa fantastiska människor och hundar, sett nya platser, skrattat och lärt av varandra. När jag försökte sammanfatta dagarna precis när jag kommit hem var det totalt stopp. Det var för omtumlande och för mycket intryck för att bara sätta sig ner och skriva. Först nu ett par dagar senare kan jag formulera mig och ska försöka få ordning på vad det egentligen är jag lärt mig. [Sen ska det dröja ytterligare några veckor innan jag ska hinna med att uppdatera bloggen, händelserikt liv=ingen blogg]

Det känns som en evighet sedan jag hämtade Emily på flygplatsen och även om det är mindre än två veckor sen det första seminariet hölls i Malmö får jag tänka efter för att minnas klart. När jag började prata med Emily kunde jag inte förstå varför hon använde så mycket hjälper. Hon lockar och visar och jag har haft så svårt att förstå hur hon kan få hundarna att förstå vad hon menar och göra det självständigt trots att de fått så mycket hjälp i inlärningen. Hon beskrev det som att hundarna lärde sig hennes sätt, att de förstod att hon först lockade med godis, sen utan och sen minskade till ett handtecken och la på en verbal signal. Hon förklarade att det med hennes hundar gick väldigt fort att lära in nya trick.

Att sammanfatta två dagars inlärningspsykologi i ett inlägg -och att tillämpa det i praktiken

För en vecka sen var jag i Stockholm på seminarium med Bob Bailey som nog kan sägas vara en av världens duktigaste djurtränare. Bob Bailey har tränat över 120 olika arter och flera tusen djurindivider genom åren och arbetat i nöjesvärlden så väl som för militären. Även om jag har invändningar mot en hel del av det djurutnyttjande som han varit/är delaktig i är träningsidéerna intressanta och jag drog mycket lärdomar av att besöka seminariet i Stockholm.

Bob Bailey har arbetat i årtionden med att träna djur för ekonomisk vinning. Han har tränat fram beteenden snabbt som attan, fått flyt i dem och gjort dem pålitliga och under stimuluskontroll (att de bara sker på given signal). Han har lärt ankor spela gitarr, fått korpar att fotografera militära objekt och tränat vilda djur att hämta föremål och återvända trots att de likaväl kunde stuckit iväg till friheten. Det här kräver helt uppenbart stor skicklighet och kunnande. Bob Bailey säger sig själv inte ha haft några etiska anledningar till att välja de metoder han valt, han gjorde helt enkelt bara det som var snabbast och mest pålitligt. Han säger nu att om han kom på ett sätt att träna som var etiskt riktigt men såg annorlunda ut än det sätt han tränar på nu skulle han ge upp sina metoder och gå vidare utan minsta tvekan. Jag önskar att alla kända hundtränare hade anständigheten att göra samma sak, att kritiskt granska sina arbetssätt och utvecklas istället för att förlita sig på gamla dammiga idéer eller vidskepelse.

Schemat är klart för seminariet med Emily Larlham -Det finns ett fåtal platser kvar!

Nu är det mindre än en månad kvar till seminariet med Emily Larlham, världskänd från sitt Youtube-alias Kikopup. Schemat är nu spikat och vi hälsar välkomna till två toppendagar fyllda av inspiration och träningsglädje! Om du inte redan anmält dig så finns det ett fåtal platser kvar. Skynda dig om du vill vara med när en av USAs bästa hundtränare kommer till Sverige!

Seminariet går under namnet ”101 ways to think outside of the box” och kommer att ta upp en mängd olika ämnen. Teori varvas med praktik i clinicform, där Emily instruerar ett antal ekipage i de olika övningarna. Emily har gjort en liten film med en övning som hon hoppas att deltagarna övar lite extra på inför seminariet. Den handlar om bakdelskontroll och videon hittar du här. Om du inte betalt eller skickat in din presentation (för er som deltar med hund) ber vi dig göra det omgående för att säkra din plats på seminariet. Att delta i seminariet kostar 2000:- utan hund och 2500:- med hund, lunch ingår då i priset. Har du några frågor om seminariet eller om du vill göra en anmälan så skicka ett mail till rplushundskola@gmail.com. Vet du inte alls vem Emily Larlham är eller vad alla pratar om så kolla in hennes fantastiska videos på Dogmantics.com.

Schemat för dagen är nu klart och följer nedan i punktform.

Ny studie visar att stryphalsband ökar stress och dragande i kopplet

När jag tog hand om min rottweiler Deus drog han fruktansvärt mycket i kopplet. Han var stressad och reagerade utåt genom att göra utfall och skälla på saker han upplevde som hotfulla eller konstiga. Jag tyckte det kändes olustigt att använda halsband på honom eftersom han kunde göra flera utfall på en enda promenad och varje utfall skulle innebära en skaderisk för honom. Då visste jag inte så mycket mer än vad jag läst i någon bok och vad mitt sunda förnuft sa mig, men allt annat än sele kändes otänkbart. När jag var hos veterinären första gången höll en vän i kopplet och Deus kaosade runt i väntrummet så hon hade svårt att hålla i honom. Vi fick tips av personalen att sätta på honom ett stryphalsband. Jag blev förbannad och ledsen men hade inte tillräcklig kunskap för att säga nåt mer än ”Nej, jag vill inte utsätta min hund för det”.

Det kändes självklart redan då att en hund som drar i kopplet blir mer stressad av att ha ett halsband som sitter åt om halsen. Jag kan få panik om jag är stressad och har en tröja som är för tajt i halsen eller har råkat sätta klockan för tajt om armen och jag antar att det inte är så annorlunda för hundarna. Om trycket dessutom ökar när man försöker ta sig bort från obehaget är det inte en alltför vågad gissning att stressen ökar. Nu visar en studie från SLU att det finns ett starkt samband mellan stryphalsband och ökat stresspåslag och att en frontkopplad sele kan minska hundens benägenhet att dra i kopplet. Studien har låtit ett antal hundägare gå runt i ett ridhus med först sele och sedan stryphalsband på sina hundar. De har fått tydliga instruktioner att inte påverka hunden på något sätt, bara följa med i kopplet. Ekipagen har sedan videofilmats och analyserats av artikelförfattaren som noterat stressbeteenden och mätt tillfällen och sammanlagd tid som hunden dragit i kopplet. Selen som användes under studien var en frontkopplad sele där kopplet sätts i en ring fram på hundens bröst. Selen är inte designad för att innebära något obehag för hunden men när hunden drar hamnar den lite ur balans och vänds upp mot den som håller i kopplet (så att den kan belöna rätt beteende). Selen är att likna vid en halti/nosgrimma men innebär en mycket mindre skaderisk och har inte lika många biverkningar. Jag har själv inte jobbat så mycket för egen del med den här typen av sele men har rekommenderat en liknande till flera kunder som blivit oerhört nöjda och har vänner vars hundar helt slutat dra och blivit mycket mer kontaktsökande redan första rundan. Det var därför intressant att se en frontkopplad sele i studien, jag tror den kan vara en lösning för många som har stora, starka hundar som är svåra att kontrollera i en vanlig, ryggknäppt sele.

Studien har som jag kan se det tyvärr en del brister som gör att den bör tas med viss försiktighet. Författaren konstaterar själv att ett relativt litet antal hundar har studerats, att det är svårt att hitta en neutral miljö och att stress är svårt att mäta eller dokumentera tillförlitligt eftersom hundar uppvisar stress på så många olika sätt. Jag anser dock att studien har relevans, inte minst för att jag ser samma situation i verkligheten. Jag rekommenderar alltid kursdeltagare att byta från halsband till sele, för att minska stressen och få hundarna mer mottagliga för träning och göra promenaderna trevligare. I vissa fall märks skillnaden direkt, som att halsbandet är det som utlöser stressen, i andra fall tar det ett tag och mycket träning för att få hunden att sluta dra i koppel. Oavsett vad  minimeras risken för att hunden ska bli skadad om den drar i kopplet eller gör utfall. Vissa människor är helt enkelt inte motiverade nog att lära sina hundar att gå lugnt i koppel och då är skadereducering det enda jag kan hjälpa dem med.

Sammanfattningsvis konstaterar hon att hundarna visade mer tecken på stress under tiden de bar stryphalsband och de drog nästan dubbelt så mycket i stryp jämfört med sele. Kopplet var förvisso sträckt lika ofta oavsett om hunden hade sele eller stryphalsband men hunden drog kortare perioder med selen. Hon konstaterar också att det inte finns särskilt mycket forskning på utrustning till hundar och vilka effekter/bieffekter de har. Den forskning som finns på användandet av stryphalsband tar inte upp stresspåslag utan särskilda bieffekter som exempelvis ökat ögontryck eller skador på rygg/nacke. Eftersom stress och beteendeförändringar är en avgörande faktor för hundarnas välfärd menar författaren att mer forskning måste bedrivas på området. Hon tar även upp kortfattat hur användandet av positiv bestraffning (att ett obehag tillförs för att minska ett oönskat beteende) ger en ökning av aggressivitet och osäkerhet hos hundarna. Även ett inkonsekvent beteende, att ibland belöna och ibland bestraffa (som tyvärr lärs ut än idag på många hundkurser) kan ha förödande effekter på hunden. ”Är du inkonsekvent i ditt beteende när hunden drar, att du ibland belönar, ibland bestraffar så kan du få en hund som visar mycket undvikande beteenden, då den inte vet om den kommer att bli bestraffad eller inte (Blackwell et al, 2008). Hunden kopplar obehaget till föraren och vill undvika denna vilket leder till att hunden drar framåt i kopplet. ”

Jag tycker att studien är intressant och ett välkommet bidrag i diskussionen om användande av olika utrustning till hundar. Det finns som sagt väldigt få vetenskapliga studier inom området och när djuraffärer, hundinstruktörer och till och med veterinärer rekommenderar sina kunder att använda stryphalsband inser man vikten av att fortsätta sprida information om hur det påverkar hundarna. Ta därför och sprid det här inlägget och rekommendera dina vänner att läsa studien. Det akademiska språket kan verka avtändande vid en första blick men man vänjer sig snabbt!

Du hittar studien som PDF här.

Från Knutby till Malmö City -Kristi Valp var hälsad!

Jag har gått och blivit med valp. Det gick betydligt snabbare än vad jag tänkt mig men nu är han här och livet tar en ny vändning. I måndags hämtade jag lilla bordercollien YipYap från ett jourhem där han spenderat sina första åtta veckor. Trots att jag haft mycket hundar omkring mig har jag inte haft valpar i bekantskapskretsen sen syrrans Aleija var liten för åtta år sen. Att plötsligt ha en vild valp i lägenheten blev en stor omställning men än så länge tror jag allt går bra.
Jag hade länge funderat över att ta hand om en hund till och vänt och vridit på det mycket. När jag funderade över olika möjligheter tänkte jag alltid på vad Deus skulle uppskatta mest. Han är inte direkt kräsen med hundar men vissa tycker han helt klart bättre om. Eftersom jag inte vill stödja uppfödning av djur när det finns så många hemlösa och tusentals dödas varje år eftersom de inte hittar någon som kan ta hand om dem var det självklart att jag skulle ta en omplaceringshund. De omplaceringsverksamheter jag är bäst bekant med omplacerar i stor utsträckning vinthundar, staffblandningar och bordercollies och eftersom jag ville ha en hund med mycket energi och träningslust föll valet på en bordercollie. Med tanke på Deus bakgrund och de problem han fortfarande kan ha i hundmöten ville jag ta hand om en hund på ett sätt där jag kunde minimera risken för att den nya hunden skulle ha samma problem. Hundmötesproblem är ett väldigt vanligt problem som jag tror oftast grundar sig i bristfällig/felaktig socialisering och bestraffningar/hårda ord när hunden mött andra hundar i koppel. För att försöka få allting rätt och ha chansen att hjälpa hunden få en bra start i livet skrev jag en intresseanmälan på en valp. Tvärtemot vad många verkar tro finns det mängder av hemlösa valpar som söker en ny trygg familj att leva i. I Irland tex paras många tikar innan jul för att deras valpar ska säljas som julklappar och de valpar som inte blir sålda överges ofta eller lämnas in för avlivning. Jag skrev i min intresseanmälan att jag kunde ta emot en bordercollie/mix valp om de skulle få in en som behövde hem någon gång i framtiden. När jag precis skulle klicka på "sänd" frågade en vän varför jag inte tog en av valparna som redan låg uppe på sidan. Tydligen hade de en kull valpar som behövde hem och de skulle vara åtta veckor om sex dagar. Det var så YipYap kom in i mitt liv...

YipYaps mamma hade blivit utslängd av sina tidigare ägare i Irland och hade turen att komma till Hundar utan Hem som såg till att hon kom till Sverige. Här visade hon sig vara dräktig och födde sex valpar. Nu har en av dem flyttat hem till mig och den första tiden har varit omtumlande men också rolig. Det är något helt annorlunda att ha valp och jag inser samtidigt hur väl jag och Deus förstår varandra (inbillar jag mig iaf). I jämförelse med valpen som jag inte känner, som inte känner mig är Deus plötsligt väldigt enkel att förstå sig på. Det är en spännande utmaning att vara tre plötsligt och jag märker redan hur saker förändras här hemma. Deus var till en början lite skeptisk och tyckte nog valpen var för påflugen (trots att han faktiskt, i mina ögon alltid varit väldigt hövlig mot Deus) men nu har de börjat lära känna varandra och varandras integritet. Deus har börjat leka med valpen och gör till och med lekinviter för att få igång den lille. Jag har också upptäckt hur han skaffat sig ett nytt ljud, ett slags ylande när han leker som jag aldrig hört honom använda förut. Han har en lugnande effekt på det lilla monstret  som ofta lägger sig ner och tar det lugnt när han ser att Deus lägger sig för att vila.

Jag inser samtidigt hur svårt det är att balansera upptäckandet av världen och vilan som jag vet valpar så väl behöver. Jag har skrivit en lista med saker han ska träffa på innan tolv veckor och hittills har allt gått väl. Vi har gått i gallertrappor, tittat på bussar och klättrat på skramlande plåtskivor. Vi har tränat i tvättstugan och träffat trevliga hundar och jag börjar lära mig hur mycket han klarar av innan han behöver sova och smälta alla nya intryck. Jag hoppas att det här ska bli så bra som jag vill och förhoppningen är att jag ska hinna uppdatera bloggen lite oftare nu när jag kommit ifatt med uppgifter som blivit lidande av allt valpfix.

Vad har ni för bra valptips att dela med er av? Är det något jag kan ha glömt som ni vill tipsa om? Gör gärna det! Skicka länkar med era favoritträningsfilmer, vettiga artiklar eller egna erfarenheter. Det är så mycket jag vill hinna med och så mycket som jag vill ska bli rätt. Men hittills känns det som att allt går enligt planerna!

Vad pysslar Cesar Millan med?

När jag tog hand om Deus, den fotogeniska rottweilern längst upp på sidan kom han med en hel del problem. Han hade fötts i en missbrukares källare och spenderat sitt liv hos människor som absolut inte borde ha hund. Deus gjorde utfall mot allt möjligt och allra svårast var kopplade möten med andra hundar. Jag fick tipset om att se på ett avsnitt av Dog Whisperer som precis hade börjat gå på svensk TV. Även om jag redan från början motsatte mig hans metoder påverkade programmet mig. Jag fick dåligt självförtroende av allt prat om bristande ledarskap och negativa energier. När Cesar fick en hund vars problem liknade Deus att bli lugn i hundmöten tänkte jag att jag nog gjorde något fel som inte lyckades. Lyckligtvis fick jag bara dåligt självförtroende av programmet, jag tog aldrig efter hans metoder. Dog Whisperer har dock alltid fascinerat mig och det har stört mig att en människas ogrundade uttalanden kan få sånt genomslag. Det kändes därför som en självklarhet att jag skulle skriva mitt examensarbete om Cesar Millan.

Som en del av min utbildning till hundinstruktör ingick det att skriva ett specialarbete om valfritt, hundrelaterat ämne. Jag valde att skriva om Cesar Millan och syftet med arbetet var att klargöra exakt vad han gör och hur det påverkar hundarna. Vad finns det för relevans i hans tillämpning av dominans och ledarskap? Vilka är hans träningsmetoder och finns det effekter med träningen som inte ses vid sändningen men som kan visa sig senare? Vad finns det för alternativ till Cesars sätt att arbeta?

Trots att jag hade åsikter om Cesars metoder redan innan arbetet gick jag in i det med ett öppet sinne. Jag började med att se på hela första säsongen och till varje avsnitt följde jag ett protokoll där jag bland annat skrev ner vad Cesar gjorde, hur hundarna betedde sig, vad Cesar sa och hur ägarna reagerade. Därtill studerade jag samtliga klipp på hans sida och gick igenom ett par avsnitt som blivit särskilt omdiskuterade. Jag läste även hans bok Ledarskap med Cesar, plöjde igenom mängder av artiklar om honom och följde upp avsnitten jag sett i hans bok The ultimate episode guide som sammanfattar avsnitt för avsnitt (ibland med uppföljningsinfo). Arbetet slutade på tjugofem sidor och det är svårt att sammanfatta allting här på bloggen. Det blir inte rättvisande om jag tvingas välja vilken del av det jag ska skriva om, allt är så intressant och utan helheten riskerar jag att förmedla en skev bild.

Cesar Millan har gjort mycket gott för hundarnas situation. Han har fått mängder av amerikaner att börja motionera sina hundar och han har givit dödsdömda hundar en ny chans i livet. Han har fått människor att adoptera istället för att köpa valpar från uppfödare i en värld där hundratusentals hundar dödas varje år och han har försökt få folk att engagera sig i sina hundar. Tyvärr har han också bidragit till att ta hundträningen femtio år bakåt i tiden. Cesar Millan förespråkar ett sätt att se på och förhålla sig till hundar som inte har någon modern forskning som stöd. Den dominanshypotes han lutar sig emot har motbevisats av flera etologer som studerat vilda vargar, tama och förvildade hundar. Men det handlar inte bara om dominans, Cesar gör mer än att vilseleda sina tittare att de måste dominera sina fyrfota vänner för att få frid i huset. För folk som ser Dog Whisperer framstår det som att problem som hundarna dragits med i flera år går att lösa i ett koppelknyck och att vissa hundar bara blir lugna om de tvingas till underkastelse. Det här har en förödande effekt på helt vanliga relationer och på hundar med väldigt vanliga problembeteende eftersom människor är benägna att ta till sig saker de ser på TV. När deras hund skäller på andra hundar och de inte får någon annan vägledning än att rycka i kopplet eller lägga den på rygg så spelar det ingen roll att disclaimern säger ”Don’t try this at home”.

Min förhoppning är att debatten om Cesar Millans metoder blir sakligare och ärligare. Jag hoppas att alla som är intresserade av ämnet läser på om vad han faktiskt gör, hur det påverkar hundarna och därefter bestämmer sig om det är något de tycker är önskvärt. En bra början kan vara att läsa arbetet här.

Håller du inte med om något jag skrivit, eller har jag missat att ta upp något i sammanhanget? Jag har för avsikt att fortsätta granska den hundträning vi ser på TV men jag tar tacksamt emot tips från alla er där ute. Kommentera gärna och skriv vad ni tycker. Jag vill höra kommentarer från alla oavsett vad ni har för åsikt om Cesar!

Kikopup kommer till Sverige!

Emily Larlham är freestyleinstruktören och klickertränaren som blev internationellt känd för sina Youtubeklipp under aliaset Kikopup. Med filmerna har hon inspirerat människor världen över att arbeta med positiv förstärkning och att lära sina hundar saker de aldrig trodde de skulle lyckas med.  Nu kommer hon till Sverige för en seminarieserie på temat ”101 ways to think outside of the box”.

I april gästas Malmö, Stockholm och Göteborg av Emily Larlham som kommer att hålla seminarium i kreativ hundträning. Under de två heldagarna kommer Emily visa på nya sätt att lära in trick så väl som ge tips på hur vanliga hundproblem kan hanteras, förebyggas och förändras. Emily började sin karriär med att arbeta med omplaceringshundar och har stor erfarenhet av att jobba med blyga, rädda och reaktiva hundar. Utöver att hålla kurser i freestyle och klickerträning hjälper hon mängder av människor som har problem med sina fyrbenta vänner.

Seminariet tar upp en stor bredd av ämnen där jag tror alla hittar sina favoritbitar och det är utformat för att passa såväl instruktörer som de som ”bara” delar livet med en hund och vill veta lite mer. Det kommer uppskattas extra mycket av alla som tränar någon hundsport, typ freestyle, agility eller lydnad men även de som kanske har något problem med sin hund har mycket att hämta i seminariet. Emily arbetar efter devisen att ju mer saker en hund kan desto lättare och roligare blir det att träna och tävla i det man är speciellt intresserad av. Vardagen blir lättare, hundens liv rikare och relationen roligare!

Emilys tips och träningsglädje tar kreativiteten och precisionen till en ny nivå. Emily visar praktiskt hur det går till att bygga en lugn grund för hunden, hur man lär in önskvärda standardbeteenden (som din hund erbjuder utan att du ber den om det) och en hel del avancerade trick som att gå på händer och mycket annat. Emily kommer även ge praktiska tips på hur man får igång blyga och osäkra hundar men även hur man kan få stimmiga hundar att lugna ner sig och finna ro. Oavsett om hundträning är nytt för dig eller om du tränat länge och behöver lite nya idéer och inspiration så är det här seminariet för dig!

OBS: Fullständigt schema för seminariet publiceras inom kort här på sidan.


Kort om Emily:
Emily bor i San Diego i USA och delar sitt liv med omplaceringshundarna Kiko, chihuahua, Tug, terriermix och bordercollien Splash. Förutom att arbeta praktiskt med hundar och träna och tävla i bland annat Freestyle och Rallylydnad målar hon fantastiska porträtt. Emily har hållit seminarium i bland annat Spanien och Kanada och i år ger hon sig ut på en turné i Sydamerika. Men först ska hon komma till oss i Sverige!

Du hittar mer information och Emilys fantastiska YouTube-klipp på Dogmantics Dog Training

Tid och plats:
Skåne – 9-10 april Malmö Praktiska Gymnasium
Göteborg – 13-14 april Hundstället Hjärtat
Stockholm – 16-17 april på Rikstens Hundsportscenter
Seminariet sträcker sig över två heldagar och preliminära tider är 09.00-18.00.

Deltagarinformation:
Seminarierna har ett begränsat antal platser och det är först till kvarn som gäller. Vi tar emot ett mindre antal deltagare med hundar och övriga platser är utan hund (pga lokalernas begränsningar). Emily kommer att använda hundarna som exempel och arbeta med deras ägare under seminariet. Vi ställer vissa krav på deltagande hundar tex att de ska vara trygga i miljön och kunna slappna av mellan passen. Alla hundar oavsett ras och bakgrund är dock välkomna, vi avgör enbart med hänsyn till hundarna vilka som kan delta. Emily har spelat in en videohälsning speciellt för seminarierna, med en liten läxa till alla som ska gå. Du hittar den här.

Anmälningsinformation:
Du anmäler dig genom att skicka ett mail till rplushundskola@gmail.com. Skriv i mailet vilket av seminarierna du vill gå på samt om du vill delta med eller utan hund. När vi tagit emot din anmälan återkommer vi med betalningsinformation och din plats är reserverad först när du betalt din deltagaravgift. Pris för deltagande utan hund är 2000 kronor, deltagande med hund 2500 kr (inklusive moms).

Bokrecension: Bra relation

Det är sällan det släpps hundböcker som jag instinktivt känner att jag kommer vilja läsa och sen rekommendera till folk som bara orkar läsa en enda bok. Jag läser mycket hundböcker för egen del och har för det mesta någon invändning mot något i boken som gör att jag inte vill rekommendera den till någon som precis tagit hand om sin första hund. Ofta är det bara något stycke som jag tycker är meningslöst men som i sammanhanget blir kontraproduktivt. När jag hörde om boken Bra relation tyckte jag den lät intressant och det var den också. Men jag har några invändningar trots allt.

Boken bygger på en relationsmodell som författaren kallar TSB-Modellen, där TSB står för Trygghet, Samarbete och Bestämmande. Grunden är att alla tre komponenter, eller roller behövs för en trevlig vardag mellan hund och människa. Tryggheten är en roll som präglas av vänskap och trygghet, där hunden trivs med din närhet och har lätt att slappna av. Trygghetsrollen är också till för att få din hund att lättare komma över situationer som den upplevt som osäkra eller farliga och rollen står samtidigt för en värdegrund i er relation, där du tar ditt ansvar i att vara tydlig i kommunikationen och vad du utsätter hunden för. Rollen ska stärka hundens egen trygghet och självförtroende samtidigt som den gör er relation starkare.
Samarbetsrollen är den som gör det möjligt för er att hitta på grejer ihop. Både du och hunden får ut något riktigt roligt av att samarbeta och ju starkare den här rollen är desto lättare har du att motivera och instruera hunden. Om du arbetat flitigt med er samarbetsroll kommer hunden vilja lyssna på dig och förstå vad du vill att den ska göra, för att den tjänar på det. Det är ju roligt att jobba ihop!
Bestämmanderollen är en sista lösning om er samarbetsroll inte fungerat tillräckligt bra. Hunden kanske struntar i dina samarbetsinviter och vill varken komma, stanna eller lyssna på dig. Tanken med bestämmanderollen är att få hunden att ta in ditt budskap även om den egentligen inte vill det och hejda sig när du säger till den.

Författaren beskriver relationen som något föränderligt och förklarar hur de olika rollerna påverkar varandra. Om man har en stark samarbetsroll och en trygghetsroll som hunden känner sig bekväm med så behöver man sällan använda sig av bestämmanderollen. Och kanske är det här en av de grejer jag hänger upp mig på i boken. Där författaren förvisso beskriver trygghetsrollen och samarbetsrollen som de viktigaste och trevligaste bitarna får jag ändå intrycket av att bestämmanderollen måste finnas där och att den måste bygga på en konflikt. Jag tror att hundarna, under rätt förutsättningar är så pass intresserade av oss och så lättmotiverade att vi inte behöver göra en massa saker mot deras vilja. Jag tycker förstås att vi måste göra det som är bäst för hunden, ibland innebär det att vi gör saker de inte tycker om men oftast innebär det att vi anpassar allt vi kan anpassa efter deras förutsättningar så de kan klara av situationen och bjuda på det beteende vi vill ha. Vi slipper konflikt och kan istället belöna rätt beteende så att hunden lär sig vad vi vill att den ska göra istället för vad vi vill att den inte ska göra. För precis som författaren skriver tar de andra rollerna lite stryk varje gång bestämmanderollen måste användas.
Bestämmanderollen är för mig något som är en nödlösning när man varit klantig och missbedömt avstånd, överskattat sin egna förmåga eller krävt för mycket av sin hund. Om hunden vill fram till en annan hund och börjar dra eller vill äta något smaskigt den hittat på marken och slänger sig över det så är det för att vi inte givit den tillräcklig information tillräckligt tidigt. Vi har brustit i vår planering eller framförhållning och då kan vi inte med någon rätta bli hotfulla mot hunden. Även om boken känns väldigt långt från hårda fysiska bestraffningar, alfarullningar och annat omodernt trams som mycket väl kan tas upp i böcker trots att det är 2010 så finns hotet och tyvärr även bestraffningarna med. Det känns fruktansvärt onödigt och omodernt av en duktig hundtränare som Kenth Svartberg att överhuvudtaget ta upp vattenspruta, koppelryck och koppelkast som verktyg att använda mot sin hund. Även om han skriver en del om nackdelarna med fysisk bestraffning så tycker jag att han legitimerar dem genom att ta upp dem som ”hjälpmedel”. Hundägare är tyvärr väldigt kvicka med att hitta på nya sätt att bestraffa sina hundar och om erkända, ”positiva” och kunniga hundtränare dessutom kallar dem ”hjälpmedel” kommer de bli ännu mer benägna att blanda in bestraffningar i sin träning. Det här känns bara trist och onödigt och gör att jag tvekar över att rekommendera en annars väldigt bra bok till någon. Jag undrar också om författaren menar att det inte går att lära in en hämningssignal med positiv förstärkning.

Boken är trots allt genomtänkt, välarbetad och skriven på ett lätt sätt utan att förenkla för mycket. Den bygger på modern forskning och praktiskt arbete med hundar, något jag tror tilltalar väldigt många. Jag tror att boken skulle kunna vara bra som första bok, men även för de som haft hund hela livet. Den går in på allt från hur vi kan använda belöningar på ett ultimat sätt till tvärtemotinlärning (counter conditioning) och ensamhetsträning. Den går igenom de olika rollerna och hur TSB-modellen ska kunna fungera i vardagen. Om man redan uteslutit bestraffningar ur sin träningsfilosofi eller kan bortse från ett par sidor i boken så kan jag varmt rekommendera den. Du hittar boken på Canis.

Bra Relation är skriven av Kenth Svartberg som under många år tränat hundar, föreläst för och instruerat hundägare. Kenth har även tävlat i agility och lydnad och under åren kammat hem tre SM-guld i lydnad tillsammans med sina hundar. Han har forskat i hundbeteende och har en doktorsgrad i etologi.

Äntligen nåt bra på TV!

Jag sitter här och analyserar Cesar Millans träningsmetoder för mitt fördjupningsarbete till skolan. Projektet går ut på att se vilken analys han har av problemet, vad han gör, hur hunden reagerar och vilka andra sätt man kunnat lösa problemen på. Arbetet växer hela tiden och jag börjar inse att jag kommer få fortsätta med det även efter uppgiften är klar. Det är oerhört lärorikt men deppigt på samma gång att se hundarna förvandlas från livliga och många gånger glada hundar med problembeteenden till levande döda med problembeteenden. Jag har länge irriterat mig på att det bara är samma typ av hundträning som visas på TV. Det är dominans, straff, korrigeringar och ryck i kopplet och jag tycker det är så tråkigt att det är så många människor som ser på eländet. Och när det är det enda som visas så har de inte mycket att välja mellan. Även om väldigt många människor tränar med trevliga metoder så ser man än mer ofta folk som rycker i kopplet och leker Cesar Millan utan att egentligen ha en aning om vad de gör. Så även om de gjort som Cesar Millan sagt åt dem att inte göra hemma (att ett hundträningsprogram har varningstexter säger en hel del...) så hade det varit illa, nu är det mest tragiskt att se folk som gör saker de varken vill -eller kan göra mot sina hundar.

Därför är det så enormt glädjande att se någon på TV som faktiskt inte misshandlar hundarna. Vet inte vad det är för TV-show, men Grisha Stewart är duktig och verkar väldigt sympatisk!

Eftersom jag inte lärt mig hur man bäddar in film får ni nöja er med en direktlänk

Inlärningspsykologi i vardagen

I mitt förra inlägg förklarade jag hur Beteendets fyra konsekvenser fungerar, hur resultatet av en handling kan antingen öka eller minska ett beteende. Det är en viktig del av hur hundar lär sig (jag ska även skriva mer om bland annat associationer senare) och det är grundläggande att känna till hur det fungerar för att kunna se vilka konsekvenser ens agerande kommer att få. Det är först då man kan planera sin träning för att få saker att gå som man vill. Om du inte redan tänker i de här banorna så testa en vecka, eller en dag och se vad sakerna du gör slentrianmässigt egentligen har för följder. För tyvärr är det väldigt vanligt att vi gör saker utan att ha funderat över vad konsekvenserna blir.

Jag försöker göra det till en vana att alltid rannsaka mig själv -innan- jag gör någonting. Med de fyra konsekvenserna i bakhuvudet tänker jag över:

1. Vad är det jag vill göra -vill jag minska eller förstärka beteendet (det hunden gör just nu)?
2. Hur uppfattar hunden situationen och mitt agerande?
3. Påverkar mitt agerande några andra beteenden än just det beteende som jag vill påverka?

Vi har alla chanser i världen att påverka en hunds beteende om vi bara jobbar med rätt metoder under rätt förutsättningar. Vi kan förstärka de beteenden vi vill ska upprepas och vi kan släcka ut eller straffa (läs förra inlägget för en förklaring av ordet straff, jag förespråkar aldrig att jobba med bestraffning) de beteenden vi inte vill ska fortsätta. Oavsett om vi tränar lydnad med vår hund, arbetar för att komma till rätta med någon beteendeproblematik eller vill uppfostra arbetskamraterna är det värt att planera innan vi gör något alls. Om vi vet -vad- vi vill göra innan vi gör det har vi kommit en bra bit på vägen.

Hunden lär sig inte bara när vi vill att den ska lära sig utan den lär sig hela tiden oavsett om vi tänker att vi tränar eller ej. Den lär sig av alla konsekvenser som handlandet får. Belöningen kan vara så oerhört mycket mer än torra leversnittar och straffet är inte alltid ett fysiskt straff. Om du inte vill att hunden ska dra i kopplet -följ då inte med för då har det beteendet (att dra i kopplet) blivit förstärkt, hunden har ju kommit dit den vill. Om du inte vill att hunden ska hoppa på dig så belöna bara när hunden har alla tassar på marken -då förstärker du det beteendet (att ha fyra tassar på marken). Vill du att hunden ska komma när du ropar så måste du fortsätta belöna när hunden kommer till dig annars kommer beteendet att släckas ut. Om du kommer fram till att du gör något som motverkar ditt syfte så sluta omedelbart att göra det du gör. Ju tidigare du ändrar dina vanor och börjar göra rätt desto snabbare kommer hundens beteende att förändras i den riktning som du egentligen vill. Om du inte kan komma på varför du gör en viss sak -gör den inte. Tänk istället mer på vad du kan göra i en situation för att påverka hunden att göra som du vill. Fundera ut vad du vill att hunden ska göra -och belöna varje steg den tar i rätt riktning.

Som jag skrev i förra inlägget så är det inte det som vi belönar med som är belöningen för hunden utan det som hunden ser som belöning. Om hunden vill fram och nosa på en jätteintressant fläck och vi försöker belöna den med en trist hundgodis så kommer hunden sannolikt känna sig bestraffad för att den inte får utforska den spännande fläcken. Här har vi ett perfekt belöningstillfälle där vi kan belöna hunden med något den verkligen uppskattar. Låt hunden gå och lukta när den gör som vi vill så kommer det vi tränar få en bra förstärkare.

Det är också värt att fundera extra på -vad- vi vill träna i en specifik situation. Ibland vill vi fokusera på ögonkontakten, ibland på hundens placering och ibland kanske att hunden reagerar snabbt på det vi ber den om. Genom att dela upp det moment vi vill träna i olika bitar kan vi fokusera på det som är viktigast för stunden. Vi kan sen välja ut de andra delarna och träna på dem för att sen kunna få ihop helheten. Om vi bara belönar utan att tänka på vad vi gör så kan vi få en hund som tar ögonkontakt och hoppar upp på samma gång. På liknande sätt fungerar det givetvis om vi straffar hunden i en situation -det är ofta så att man straffar hunden i hela sammanhanget. Om man rycker i kopplet för att en hund ska sluta stirra på en annan hund (det ser man ju tyvärr väldigt ofta) så kan man mycket väl straffa den för att den går vid ens sida och för att den är tyst när den ser en annan hund på samma gång. Man ska med andra ord vara medveten om att både straff och förstärkning kan påverka flera av hundens beteenden på samma gång även om den som håller i kopplet försöker förändra ett specifikt beteende. Det gäller med andra ord att ha en bra tajming och vara snabb med att belöna hunden när man tränar. Det är så man kommer framåt i träningen.

Testa gärna det här en dag eller en vecka -fundera över sakerna du gör i tränings- och vardagssituationer och vad de har för påverkan på hundens beteende. Jag tror att mycket av framgången ligger just här i, att förstå hur de saker vi gör påverkar beteenden i det långa loppet. Om vi lär oss att kritiskt granska de saker vi håller på med för att se om vi ska göra dem eller låta bli tror jag att mycket är vunnet. Innan du gör någonting så ställ dig frågan: Kommer det här att öka eller minska beteendet jag försöker förändra, och kan jag göra det bättre på något annat sätt? Kontraproduktiva och meningslösa träningsmetoder hör inte hemma i modern hundträning. Ta en rent vetenskaplig approach för en dag, jag lovar det kommer lära dig något viktigt.

Livsviktig läsning: Beteendets fyra konsekvenser

Operant inlärning, alltså att man testar sig fram för att se vad som händer i olika situationer är en av vägarna som hundar lär sig på och som mycket av den moderna hundträningen bygger på. Ett beteende ökar i frekvens eller upphör beroende på vilka konsekvenser det får. Ett beteende som leder till något bra (för den som utför beteendet) ökar och ett beteende som leder till något dåligt minskar. För att kunna träna så rättvist och effektivt som möjligt är det viktigt att man förstår det som kallas Beteendets fyra konsekvenser. Här kommer en snabb genomgång av vilka de är och hur de fungerar.

Jag har tidigare presenterat R+ som är en av de fyra konsekvenserna som hundar (och alla andra djur) lär sig utifrån. Nu tänkte jag även presentera de övriga tre och ge exempel på hur de används i hundträning. Vi tar allt från början för det är lite knepigt att hålla rätt på alla R, P, plus och minus. Till att börja med vill jag att du helt glömmer alla värderingar du kan ha på ord som positiv, negativ, förstärkning och straff. Tills jag förklarat klart får du försöka tänka bort all laddning som orden har och se dem som nya ord utan innebörd.

Beteendets fyra konsekvenser är:

1. Något positivt kan börja eller bli presenterat (R+)
2. Något positivt kan upphöra eller tas bort (P-)
3. Något negativt kan börja eller bli presenterat (P+)
4. Något negativt kan upphöra eller tas bort (R-)

Positiv förstärkning (R+) innebär att någonting som hunden vill ha läggs till. Detta kommer att göra att beteendet belönas och alltså ökar eftersom hunden vill att det eftersträvansvärda ska hända igen. Exempel: Hunden kommer till oss när vi ropar och får nåt smaskigt godis eller en rolig lekstund vilket gör att hunden kommer vilja komma till oss oftare. Hunden tar ögonkontakt och får hoppa ur bilen. Vi klickar och belönar hunden när den gör något vi tycker om. Hunden drar i kopplet och kommer dit den vill. Hunden springer efter en kanin och hinner ikapp den.

Negativt straff (P-) innebär att någonting som hunden vill ha tas bort. Detta kommer att göra att beteendet kommer minska i frekvens eftersom beteendet innebär att någonting hunden vill ha försvinner. Exempel: Hunden hoppar på dig, du vänder ryggen till. Hunden drar i kopplet och du stannar. Du kopplar hunden när den kommer på inkallning (och det roliga buset stoppas).

Positivt straff (P+) innebär att någonting som hunden inte vill ha läggs till. Detta kommer att göra att beteendet minskar eftersom hunden vill undvika att bestraffningen händer igen. Exempel: Hunden hoppar upp och sätter tassen på en varm platta. Hunden drar i kopplet och föraren rycker i kopplet. Hunden skäller på en katt och matte sprutar den i ansiktet med en blomspruta.

Negativ förstärkning (R-) innebär att någonting hunden inte vill ha tas bort. Obehaget försvinner när rätt beteende utförs vilket gör det till ett lönsamt beteende som alltså kommer att öka. Exempel: Gå fint-selen slutar skava när hunden inte drar. Man vrider om hundens öra och när hunden tar apporten i sin mun släpper man taget, så kallad ”tvångsapportering” (det är för mig ett stort mysterium att någon ens kommit på idén men det förekommer tyvärr!).

Så, med andra ord ligger det inga etiska värderingar i orden positiv och negativ. De talar bara om ifall man lägger till eller tar bort något för att påverka ett beteende. Positiv innebär inte automatiskt att man är schysst mot hunden eftersom positiv bestraffning kan innebära att man slår hunden i huvudet med en stekpanna. Negativ bestraffning låter ju fruktansvärt elakt men det kan innebära att man vänder ryggen åt en hoppig hund eller kopplar en hund som leker för stimmigt med de andra hundarna i parken. Orden förstärkning och straff ska heller inte betraktas med etikbrillorna på, de är enbart beskrivningar på om beteendet ökar eller minskar i frekvens. Ett beteende som förstärks kommer att öka och ett beteende som straffas kommer att minska i frekvens. Det kan inte heller sägas för många gånger att det är individens upplevelse som är relevant, inte vad vi kallar det eller hur vi uppfattar det. Om hunden känt sig belönad så kommer beteendet att öka, har den känt sig bestraffad så kommer den inte göra om det lika ofta.

Hur påverkar då de olika träningsmetoderna hunden och varför har jag valt att kalla bloggen R+ Hundskola istället för R+, R-, P+, P- Hundskola?

Den största anledningen till att jag valt att bygga min hundträning på positiv förstärkning är etiken. Jag har hund och tränar hundar för att jag tycker det är roligt och för att jag bryr mig om hundarna. Om de inte tycker det är roligt och mår bra så kan det lika gärna va. Alltså är det uteslutet att använda mig av positiv bestraffning (P+ är ute ur leken med andra ord). Även om det är den huvudsakliga anledningen så är jag inte bara emot positiv bestraffning av etiska skäl. Positiv bestraffning är så fruktansvärt kontraproduktivt om man vill ha en bra kontakt och en välmående och välbalanserad hund. Detta ska jag skriva om i ett senare inlägg för det är värt mer uppmärksamhet än det får insprängt i det här inlägget. Nu ska jag skriva om P- och R-. Negativ förstärkning (R-) innebär att man måste använda sig av ett obehag som hunden vill slippa undan och i och med att jag inte vill jobba med obehag, hot och våld när jag tränar hundar så är även R- uteslutet. Sist kvar blir P-, det negativa straffet som ju låter helt fruktansvärt men kanske bara innebär att man vänder ryggen till om hunden är hoppig eller stannar när hunden drar på promenad.

Jag använder negativt straff i min träning men jag försöker minimera det så mycket jag kan för det finns bättre sätt att jobba. Negativt straff är oftast ingen hållbar väg att jobba i längden och det händer framförallt när man själv planerat träningen för dåligt. Ett negativt straff riskerar att skapa frustration i hunden eftersom det inte talar om vad vi vill att hunden -ska- göra utan enbart vad vi inte vill att den ska göra. Om den då inte lärt sig vad vi vill att den ska göra eller väldigt snabbt kan lista ut det kommer den med största sannolikhet att testa samma beteende igen fast intensivare. Om en hund är hoppig försöker jag alltså att alltid belöna den när den inte hoppar för att ge den ett beteende som är lönsamt och som den vet är uppskattat. Om den väl börjar hoppa för att jag tabbat mig och försatt den i en för svår situation (tränat för länge så den tappat fokus, den kanske är stressad eller så är det för mycket störningar) kan jag använda negativt straff för att ta bort belöningen när den hoppar så att detta beteende inte förstärks ytterligare. Om en hund drar på promenad kan jag använda negativt straff (stanna och ta bort möjligheten att dra) för att sedan ge den information om vad den ska göra istället -komma med mig så jag kan belöna ”rätt” beteende. Den positiva förstärkningen har med andra ord en väldigt central roll i den hundträning jag förespråkar. Dels för att den är schysstast mot hunden men minst lika mycket för att den är effektiv och ger väldigt mycket information. Genom att belöna precis det beteende man vill ha slipper man hålla på och straffa hunden och det måste ju vara alla mattars och hussars mål.

Utöver de fyra konsekvenserna finns även Utsläckning vilket innebär att ett tidigare belönat beteende upphör att belönas. Detta är högst aktuellt i all hundträning och används medvetet och omedvetet av de allra flesta som har hund. Exempel: Hunden tigger vid matbordet för att den har fått en smakbit men en dag bestämmer du dig för att sluta ge den mat när den tigger. Hunden får ingenting för sina ansträngningar och beteendet kommer att avta. Ett annat klassiskt exempel är när du kallar in hunden för femtionde gången och den kommer utan att få en rättvis belöning. Beteendet=inkallningen kommer att släckas ut. Utsläckning spelar en stor roll i klickerträning där de beteenden som är önskvärda försärks (R+) och de oönskade ignoreras (släcks ut). På så vis kan både hund och förare fokusera på det som faktiskt blir rätt istället för att hänga upp sig på de beteenden som just för tillfället inte är önskvärda. Detta skapar en trevlig kommunikation och ett samarbete som är helt ovärderligt när man jobbar med en hund.

Så sammanfattningsvis, när du tränar eller bara umgås med en hund så kom ihåg att hundar alltid gör rätt, dvs de gör det som de tjänar på. Det är just därför vi har en så fantastisk möjlighet att lära dem precis vad vi vill, vi måste bara hitta rätt motivation och sätt att belöna dem så de förstår att det vi vill att de ska göra är rätt.

Varför? -DÄRFÖR!

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats kring fördelarna med att arbeta med positiv förstärkning men jag inser att ingen skulle läsa det så det blir till att fatta sig så kort som det är möjligt. Jag försökte sammanfatta mina tankar om positiv hundträning med ett ord men det blev tre. Det är trevligt, det är tydligt och det fungerar.

Jag har tänkt väldigt mycket på hundar och vår relation till dem. För mig och de allra flesta är det helt självklart att huvudsyftet med att ha hund är att det är roligt och att glädjen ska vara delad. Det känns helt naturligt att relationen ska bygga på respekt, tillit och samarbete. Om man inte har kul med sin hund och om inte hunden har kul så förstår jag inte meningen med att ha hund överhuvudtaget, då kan man samla frimärken eller nåt. Glädjen och relationen är ju själva anledningen till att man har en hund från första början!

Jag kan inte begripa hur folk kan vilja ha hund om de tror att de måste bestraffa hunden, då försvinner ju allt det roliga. Och det märks, man ser på så många människor att de inte trivs med sättet de behandlar sina hundar på. Guess what -det behöver inte vara så! Det finns hur många anledningar som helst till att arbeta uteslutande positivt och jag tänkte nämna ett par av dem.

Till att börja med så är det trevligt. Det är roligare att ge någon beröm än att klaga på dem och givetvis är det roligare att få beröm än en utskällning, för att inte tala om hur mycket bättre det är att få godis än att få stryk. Det här förhållningssättet lägger grunden för en fin relation, hunden gillar dig -du gillar hunden. Du ser det som är bra i hundens beteende och förstärker det. Det som är problematiskt eller oönskat jobbar du förebyggande med. Genom att förändra hundens beteende och arbeta förebyggande slipper du hålla på och korrigera hunden när den gör något du inte vill. Det går utmärkt att arbeta med enbart positiva metoder oavsett vad du har för hund.

Deus tycker det är roligt att gå fot.

Positiv förstärkning är tydligt. Det ger information till hunden om vad du vill att den ska göra jämfört med en korrigering som i bästa fall talar om vilken en av sakerna du inte vill att hunden ska göra är. I bästa fall förstår hunden att det är just det beteendet du syftar på som den ska sluta med. Men det kan lika gärna bli så att hunden tror att den inte ska vara på en viss plats, att den inte ska gå bredvid dig eller att det är något annat som den ska sluta med. Korrigeringar begränsar hundens handlingsutrymme och krymper hundens värld. En korrigering ger ingen som helst information om vad du vill att hunden ska göra så du får i princip korrigera bort alla fel du kan hitta för att hunden ska göra det moment du vill. För att ge ett exempel och göra saken ännu tydligare: Vi väljer att belöna de 10% som hunden gör rätt istället för att bestraffa de 90% som hunden gör fel. Hunden förstår detta mycket tydligt och det beteende som belönats kommer upprepas, det som inte belönats kommer släckas ut.

En annan fördel är att positiv förstärkning är betydligt säkrare och även om du är en kass tränare så kan det inte bli lika mycket katastrof som om du hade valt att korrigera/bestraffa hunden. För om man ger sig in i korrigerings-/bestraffningsträsket så är det väldigt mycket som kan gå fel (mer om detta i ett senare inlägg!). Till att börja med är det väldigt svårt att bestraffa bort ett oönskat beteende. Bestraffningen måste komma oerhört precist och måste vara så hård direkt att hunden aldrig mer vågar göra om det den försökte göra. Få människor är kallsinniga och samtidigt skickliga nog på att bestraffa för att lyckas med detta. Om en bestraffning inte omedelbart stoppar ett beteende och ser till att det ALDRIG MER upprepas har bestraffningen varit verkningslös och måste upprepas och trappas upp för att ha en ny, tillfällig verkan. Detta leder till en fruktansvärd våldsspiral och bestraffningarna gör dessutom hunden passiv, hjälplös och rädd för sin husse/matte. Många gånger kan straffet även förvärra själva beteendet man försöker komma till rätta med.

Sist men inte minst så handlar hundträning oerhört mycket om associationer och hur hunden förknippar olika saker med varandra. Här har vi en av de allra viktigaste fördelarna med att träna enbart positivt. Om du tränar en hund med positiva metoder kommer den också att få positiva erfarenheter och positiva associationer. Vi tar ett hundmöte som exempel för det är väldigt ofta där folk börjar bestraffa sina hundar (även detta ska jag skriva om senare).

Exempel: Du har den stora äran att dela ditt liv med en lycklig unghund som älskar andra hundar men som tyvärr har problem med att passera dem lugnt på promenad. Ivern stannar inte riktigt inom hunden som vill fram och hälsa till varje pris. Hunden har börjat växa till sig och den träning som du inte la ner när hunden var valp får du nu tillbaks i stor skala (och värk i axlarna). Om du i det här läget bestraffar hunden för att den inte ska uppföra sig som ett yrväder så kommer du väldigt snabbt att få betydligt allvarligare problem än att hunden glädjedrar i kopplet. Hunden kommer att sammankoppla obehaget som du ger den (oavsett om det är hårda ord som FY!, NEJ! eller ett koppelryck) med det den tittar på -den andra hunden och vips har du skapat en hund som tycker hundar är obehagliga. Du kommer få mer problem, som du (om du inte fått professionell hjälp innan dess) kommer behöva bestraffa ännu mer, ännu hårdare, vilket kommer ge hunden mer negativa associationer som om du fortsätter i samma skola måste bestraffas de också. Om du istället väljer att belöna hunden när den är lugn och tittar på andra hundar eller lär in ett alternativt beteende (kom, vi går hitåt istället!) så får du en hund som 1. Lär sig något och 2. Fortsättningsvis kommer tycka andra hundar är trevliga.

Så, sammanfattningsvis. Om du arbetar med positiv förstärkning (R+) så belönar du de beteenden som du tycker om och ignorerar de andra. Du slipper använda våld och du hamnar väldigt sällan i konflikter med din hund. Du får ett ärligt och rättvist samarbete som du aldrig kan få om du arbetar med bestraffning. Du får, kort och gott en hund som älskar att jobba med dig och som tycker om att vara med dig. Och om själva meningen med att ha hund är att man ska trivas ihop så kan jag inte förstå hur man kan önska sig något annat.