Vila is just a four letter word -Hur svårt kan det va?

Igår på hundkursens teoridel pratade vi avslappning och hur man bäst kan lära hundar som har svårt att koppla av att ta det lugnt. Jag tänkte mycket på det när jag kom hem och umgicks med mina hundar och nu när jag grubblat lite till har jag bestämt mig för att sluta se på YipYap som en hund som har särskilt svårt att koppla av och bestämt mig för att han nog visst får tillräckligt med vila. Oro över sånt här brukar inte göra mig till en bättre människa.

Än en gång är det hjärnspöken som ställer till det för mig, jag jämför två helt olika hundar. Väl medveten om att jag gör fel jämför jag hyfsat världsvana och trygga (kanske en smula lata) rottweilern Deus med bordercollien YipYap och då framstår han som ett rastlöst stressoffer. När jag tänker lite längre och inte behöver engagera mig i en valp som gnager på inredningen kommer jag fram till hur jag tror att lillen fungerar.

Att hantera rädslor del 1

Det är stundtals jobbigt, oftast roligt och varje dag oerhört lärorikt att ha tagit sig an en till hund. Förutom att det är spännande att ha valp så är ju Deus och YipYap föga förvånande väldigt olika. Det gäller såväl attityd när vi tränar som vardagliga beteenden som måste styras upp. Deus har alltid varit utåtagerande och skällt på saker han inte klarat av. Jag har sett honom rädd (som i att fly undan något) kanske tre gånger under hela tiden jag haft honom, YipYap är helt annorlunda. Jag har märkt hur han kopplar ihop rädslor och associerar en viss plats till något obehagligt. Har han väl blivit skrämd på ett ställe är det väldigt svårt att få honom på andra tankar. När jag häromdan hämtade honom hos hundvakt var han rädd för trafiken, för kanalen och för folk på gatan. YipYap som brukar älska alla som hälsar på honom, normalt är rätt obrydd om bilar och tycker om att bada ville nu bara fly.

Tio dagar med Emily Larlham

Det tar på krafterna att turnera landet runt och efter tio dagar med Emily Larlham behövde vi verkligen vila. Vi har åkt från Malmö till Göteborg, tillbaks till Malmö och till Stockholm och hem igen, tränat, pratat om och umgåtts med hundar dagarna i ända. Vi har träffat en massa fantastiska människor och hundar, sett nya platser, skrattat och lärt av varandra. När jag försökte sammanfatta dagarna precis när jag kommit hem var det totalt stopp. Det var för omtumlande och för mycket intryck för att bara sätta sig ner och skriva. Först nu ett par dagar senare kan jag formulera mig och ska försöka få ordning på vad det egentligen är jag lärt mig. [Sen ska det dröja ytterligare några veckor innan jag ska hinna med att uppdatera bloggen, händelserikt liv=ingen blogg]

Det känns som en evighet sedan jag hämtade Emily på flygplatsen och även om det är mindre än två veckor sen det första seminariet hölls i Malmö får jag tänka efter för att minnas klart. När jag började prata med Emily kunde jag inte förstå varför hon använde så mycket hjälper. Hon lockar och visar och jag har haft så svårt att förstå hur hon kan få hundarna att förstå vad hon menar och göra det självständigt trots att de fått så mycket hjälp i inlärningen. Hon beskrev det som att hundarna lärde sig hennes sätt, att de förstod att hon först lockade med godis, sen utan och sen minskade till ett handtecken och la på en verbal signal. Hon förklarade att det med hennes hundar gick väldigt fort att lära in nya trick.