En stor hund i en liten kropp

I helgen träffade jag en av mina projekthundar för utbildningen jag går. Vi ska träna med två hundar, två hundar med ägare och hålla två hela kurser för att få en bred erfarenhet och lära oss hur det är att jobba med olika hundar/människor. Min första projekthund är syrrans golden retriever Aleija och även om det skiljer sig lite från att träna med Deus så var Projekthund 2 något helt nytt. Jag tränade med en chihuahuavalp och det var en väldigt lärorik timme!

Juku: Det märks att matte är fotograf

Foto: Irika

Jag har länge velat jobba med en liten hund för att jag inbillat mig att det skulle vara svårt att få allting rätt. Det var det också. Juku var mycket snabbare med sina rörelser än jag är van vid och det satte klickerskillsen och planeringen på prov. Hon gjorde allt och inget på en gång och att försöka fånga just den sak man ville träna var lite knepigt. Vi tränade ögonkontaktsövningar och när hon koncentrerade sig och försökte fatta vad jag väntade på körde hon igenom hela beteenderepertoaren för att se vad hon skulle göra. För en så här aktiv och livlig hund kan det många gånger vara svårt att fatta att vi -bara- vill att de ska titta på oss. Men hon fattade rätt snabbt och när jag väl klickat rätt några gånger tog hon ögonkontakt allt oftare. Hon stod still väldigt sällan, istället trampade hon ivrigt runt och hoppade upp på mitt ben hela tiden så jag klickade så fort hon hade alla fyra tassar på marken för att hon skulle komma ner på jorden. Vi tränade på lite olika saker idag och utöver ögonkontakten och lite passivitetsträning började vi lägga grunden för inkallningen vilket hon tyckte var jätteroligt! Det är fantastiskt att se en hund komma springande emot en med ögon som lyser av glädje och tycker att det är det roligaste på jorden. En säker inkallning och att hunden inte ska dra i kopplet verkar vara två av de största önskningarna hos människor som har hund men ändå är det de saker som folk verkar träna minst frekvent. Inkallningen kan mycket väl tränas ordentligt i början men det är ett moment som ofta börjar släckas ut (dvs inte belönas och därför minska i intensitet/frekvens) väldigt fort. Hundarna tröttnar på att komma till en tråkig husse/matte och tycker givetvis det är mycket roligare att hänga med hundkompisarna, leta mat eller jaga djur i skogen. Mer om detta i framtiden, när jag ska börja jobba på nytt med min egen hunds inkallning. Han kommer bra när jag ropar och går aldrig mer än ett par meter bort om han är lös. Men vi har inte tränat ordentligt med störningar och det är vinterns stora uppgift, en inkallning som är iaf närmare 100% och som verkligen funkar oavsett vad. Det blir en rolig utmaning!

Juku var inte riktigt bekväm med att bli fasthållen i halsbandet, vilket är rätt vanligt även om få verkar lägga märke till det hos sina hundar. Det är dock en väldigt viktig sak att kunna så man inte får en hund som kommer på inkallning men direkt springer iväg igen. Då blir det väldigt svårt att kommunicera och få en säker inkallning. Vi körde därför "Fångad-leken" en stund och vande henne vid beröringen. Eftersom hon reagerade på en närmande hand med att backa så började vi väldigt lätt. Jag klickade och belönade för att hon stod still när handen närmade sig, lite till en början för att ganska snabbt kunna sträcka mig fram och ta i halsbandet. Sen väntade jag med att belöna lite längre och lite längre tills hon började tycka det var helt ok att jag höll i hennes halsband, klappade och kopplade henne. Vi hade ändrat associationen så hon tyckte det var trevligt att jag tog i halsbandet och vi hade ändrat beteendet så hon stod still istället för att backa eller springa iväg. Det är det här som är så fantastiskt med klickerträning, man jobbar på flera plan samtidigt istället för att bara rikta in sig på symptomen. Hunden tycker det är roligt och det är förstärkande för den som tränar hunden att dels se träningen gå framåt men också att se hunden utvecklas och faktiskt fatta egna beslut utan något tvång!